När digerdöden – den svarta pesten – drabbade England på 1300-talet, levde stadens invånare omgivna av en stinkande och farlig miljö. Dåvarande städer saknade nästan helt fungerande system för avlopp och sophantering, vilket gjorde att gator och vattendrag snabbt förvandlades till öppna sopkärl.
Hushållsligt avfall, mänskligt avloppsvatten och till och med kadaver efter döda djur kastades rakt ut på gatorna eller i närmaste bäck och flod. I tätbebyggda städer som London innebar detta att smutsiga rännstenar slemmade igen och att lukten av ruttnande material hängde kvar över hela stadsdelen.
Skräddare, slaktare och andra hantverkare dumpade sina rester direkt ut på gatan, medan avträden ofta tömdes i öppna dike eller i floder som samtidigt användes som dricksvattenkällor. Resultatet blev en konstant och genomträngande stank som präglade vardagen i de engelska städerna.
Städernas sanitära tjänster var helt otillräckliga. Det fanns varken organiserad sophämtning eller effektiva reningsverk, och när pesten bröt ut blev situationen ohållbar. Myndigheterna försökte visserligen införa regler mot att slänga skräp på gatorna, men tillsynen var svag och efterlevnaden begränsad.
Det ruttnande avfallet blev en idealisk grogrund för bakterier, råttor och insekter. Även om man då inte kände till smittspridning via mikroorganismer, bidrog den katastrofala hygienen till att pesten spreds snabbare och att dödligheten steg dramatiskt. Samtida människor trodde att den dåliga luften själv – så kallad miasma – orsakade sjukdomen, och deras rädsla för stanken var alltså inte helt obefogad.
Digerdödens härjningar avslöjade på ett brutalt sätt hur sårbara städer är utan fungerande infrastruktur. Det skulle dock dröja flera hundra år innan moderna avloppssystem och organiserad sophantering blev verklighet i England.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online