Ormbett kan vara bland de mest smärtsamma – och i värsta fall dödligaste – av alla djurbett. Den goda nyheten är att risken att dö av ett ormbett är mindre än risken att bli träffad av blixten. Trots att dödsfall i ormbett är sällsynta är det klokt att lära sig hur man förebygger ett bett och hur man agerar om olyckan ändå skulle ske.
Ormbett är relativt lätta att förebygga, eftersom de flesta ormar endast attackerar en människa om de blir trampade på eller direkt provocerade. Även i dessa situationer föredrar de flesta ormar att helt enkelt fly istället för att hamna i konflikt med något så stort som en människa. Eftersom de flesta ormar jagar på natten är det klokt att bära med sig en ficklampa när du rör dig i områden där ormar kan finnas. Använd även stadiga skor och var uppmärksam där du lägger fötterna, särskilt i högt gräs och bland stenar.
Mer goda nyheter: det finns betydligt fler ogifta ormartar än giftiga arter på jorden. Den dåliga nyheten är att även en ogiftig orm kan bitas, och bettet kan vara exceptionellt smärtsamt. Utöver smärtan finns det risk att ett bett från en ogiftig orm infekteras, eftersom ormar bär på bakterier i munhålan. Behandla därför alltid ett ormbett som ett potentiellt allvarligt sår.
Människor tenderar att ha en överdriven bild av ormens hugg efter att ha sett alltför många slow motion-scener i naturfilmer. Sanningen är att en orms genomsnittliga räckvidd sällan överstiger hälften av dess längd. Det innebär att även en tre meter lång orm bara kan hugga snabbt på ungefär en till drygt en meters avstånd – ju längre ormen är, desto kortare blir den effektiva räckvidden. Ormar har visserligen blixtsnabba reflexer, men de flesta människor kan lätt undvika att bli bitna om de håller avstånd eller rör sig bort från ormen.
Att identifiera en giftig orm är ganska enkelt, så länge den inte attackerar. De flesta giftiga ormar har ett triangulärt format huvud, vertikalt smala pupiller och mycket långa huggtänder. Dessa huggtänger ger karakteristiska stickmärken i änden av varje rad av ormens tänder. En ogiftig orm lämnar däremot oftast bara små tandmärken efter ett bett, utan de djupa sticksåren som en giftig orm orsakar. Kom dock ihåg att aldrig försöka fånga eller döda ormen för identifieringens skull – ta hellre ett foto på avstånd om det går.
Värsta tänkbara scenario är att bli biten av en giftig orm, men mindre än hälften av alla rapporterade ormbett leder till att något gift faktiskt injiceras – detta kallas ett torrt bett. Ändå är det bäst att vara på den säkra sidan och anta att gift injicerats tills du vet vilken orm som orsakat bettet. En speciell giftpump kan användas för att suga ut giftet, men i de flesta fall visar det sig vara ineffektivt att suga ut giftet med munnen, som vi sett i otaliga filmer. Metoden kan dessutom skada vävnaden ytterligare.
Symtomen på ett giftbett är de typiska sticksåren, svullnad och intensiv smärta, samt eventuellt illamående följt av kräkningar. Andra symtom inkluderar ökande svårigheter att andas och svälja. Om offret är särskilt allergiskt eller om stora mängder gift kommit in i kroppen kan symtomen också inkludera svaghet, blekhet i ansiktet och missfärgning runt bettområdet. Vid dessa tecken är det bråttom att söka vård.
Den bästa möjliga behandlingen för ett ormbett är att snarast ta sig till akuten eller kontakta en läkare. Som första åtgärd bör såret tvättas med tvål och vatten, om möjligt. Applicera is eller en kallkompress och använd den drabbade kroppsdelen så lite som möjligt, eftersom stillasittande försenar upptaget av giftet i kroppen. Håll även den drabbade delen under hjärtats nivå om det är praktiskt genomförbart.
I de flesta fall när offret för ett giftigt ormbett kommer till sjukhuset behandlas hen med antivenin – ofta felaktigt kallat "antivenom". Antivenin är ett motgift som framställs ur antikroppar i blodet hos hästar som injicerats med små doser ormgift. Denna behandling fungerar utmärkt i nästan alla fall. Undantaget är personer som är allergiska mot hästar, men även de får vanligtvis antivenin – skillnaden är att deras vårdtillfälle hanteras mer intensivt med extra övervakning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online