Urinblåsans vägg är rikligt försedd med så kallade töjningsreceptorer – specialiserade nervändar som aktiveras i takt med att blåsan fylls med urin. När blåsväggen töjs registrerar receptorerna trycket och sänder signaler via nerver till ryggmärgen och vidare upp till hjärnan.
När hjärnan tar emot dessa signaler upplever vi det som ett behov av att urinera. Ju mer blåsväggen töjs, desto aktivare blir nervändarna – och desto starkare blir trängen. Hos en vuxen person börjar blåsan vanligtvis ge signaler när den innehåller cirka 150–250 milliliter urin, medan den kan rymma upp till 400–600 milliliter innan trängen blir mycket påträngande.
Om blåsan inte töms fortsätter nervändarna att skicka allt intensivare signaler. Till slut kan de bli överbelastade, och trängen att urinera kan övergå i smärta eller värk i nedre delen av buken.
Lämnas blåsan fylld under lång tid utsätts nervändarna dessutom för en ihållande töjning. Detta kan med tiden skada dem och försämra deras funktion. Skadade nerver gör det svårare att känna igen när blåsan är full, vilket i förlängningen kan leda till inkontinens – alltså förlorad kontroll över urineringen.
För att skydda både nervfunktion och blåshälsa är det klokt att lyssna på kroppens signaler och tömma blåsan regelbundet, i stället för att gång efter gång hålla emot under långa perioder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online