Enligt American Cancer Society beräknades det att fler än 145 000 personer skulle få en ändtarmscancerdiagnos under 2005, medan över 56 000 förväntades avlida i sin sjukdom. Ändtarmscancer ingår i begreppet kolorektal cancer, vilket innebär att den drabbar antingen tjocktarmen eller ändtarmen. Trots att sjukdomen är en av de vanligaste cancerformerna hos både män och kvinnor går den att behandla – förutsatt att symtomen upptäcks i tid.
Att upptäcka symtomen tidigt är kanske det allra viktigaste steget mot en framgångsrik behandling. De vanligaste tecknen på ändtarmscancer är blödningar från ändtarmen, förändringar i tarmvanor, en knöl i analområdet samt smärta eller tryckkänsla i anus eller ändtarm. Kontakta alltid läkare om du upplever något av dessa besvär.
Har du haft några symtom är nästa steg mot behandling en diagnos. Det börjar med ett läkarbesök där läkaren ställer frågor om din sjukdomshistoria och din familjs medicinska bakgrund för att bedöma dina riskfaktorer, följt av en kroppsundersökning. Läkaren beställer därefter ofta undersökningar som koloskopi och polypektomi för att bekräfta diagnosen. Vid dessa undersökningar kan vävnad tas bort och analyseras under mikroskop. Påvisas cancerceller kan läkaren gå vidare med att fastställa cancerns stadium.
Innan en effektiv behandlingsplan kan tas fram måste cancerns stadium bestämmas. Stadieindelningen visar läkaren om cancern har spridit sig och hur allvarlig den är.
Stadieindelningen kan göras på olika sätt. Ett alternativ är ett ultraljud där en givare förs in i ändtarmen. Givarens ljudvågor studsar mot organen och skapar bilder av ändtarmen, vilket visar tumörens storlek och om den har spridit sig.
En annan metod är datortomografi (CT). Vid undersökningen tas detaljerade bilder av det drabbade området från olika vinklar. Kontrastmedel sprutas vanligen in i blodkärlen för att lyfta fram det misstänkta organet, vilket gör att vävnaderna syns tydligare på bilderna.
Tre standardbehandlingar används vid ändtarmscancer: kirurgi, kemoterapi och strålbehandling. Eftersom ändtarmscancer ofta tenderar att återkomma är huvudmålet med behandlingen att förebygga återfall.
Det finns två huvudsakliga operationsmetoder: lokal resektion och abdominoperineal resektion. Lokal resektion används oftast när cancern sitter i den nedre delen av ändtarmen och inte har spridit sig. Under ingreppet avlägsnas tumören tillsammans med en mindre mängd frisk vävnad runt omkring.
En abdominoperineal resektion är mer omfattande och används när cancern är mer utbredd. Operationen innebär att anus, ändtarm och en del av tjocktarmen tas bort via ett snitt i buken. Ett tarmutlopp, ett så kallat stoma, sys sedan ut genom bukväggen så att avföringen kan lämna kroppen. Avföringen samlas upp i en engångspåse, ofta kallad stomipåse eller kolostomipåse.
Kirurgi kombineras vanligtvis med antingen kemoterapi eller strålbehandling; i vissa fall används alla tre behandlingsformerna.
Kemoterapi är en cancerbehandling som använder läkemedel för att antingen hindra cancerceller från att dela sig eller döda dem. Läkemedlen kan sväljas som tabletter eller injiceras i en blodåder; båda metoderna gör att medicinen når blodbanan och transporteras ut till cancern. Detta kallas systemisk kemoterapi.
Strålbehandling använder högenergetiska röntgenstrålar för att döda cancercellerna. Vid extern strålbehandling riktas strålningen mot tumören utifrån med hjälp av en maskin. I vissa fall används istället intern strålning, där radioaktiva ämnen placeras direkt i tumören med hjälp av nålar, trådar eller katetrar.
Patienter som har både hiv och ändtarmscancer får oftast lägre doser av cellhämmande läkemedel under behandlingen än patienter utan hivinfektion. Anledningen är att behandlingen mot ändtarmscancer kan försvaga immunförsvaret hos hiv-patienter ytterligare, eftersom det redan är nedsatt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online