Hjärnan består av flera olika typer av celler, varav två huvudtyper är nervceller (neuron) och gliaceller. Även bland gliacellerna finns det flera varianter, bland annat oligodendrocyter och astrocyter. Gliom är tumörer som utgår från gliacellerna, och mer än två tredjedelar av alla hjärntumörer hos barn är gliom. Hos barn under 15 år utgör hjärntumörer cirka 20 procent av alla diagnostiserade cancerfall. Den här artikeln förklarar vad höggradiga gliom innebär hos barn.
Den vanligaste typen av gliom är astrocytom, som utgår från astrocyterna. Astrocytom delas in i flera former: pilocytiskt astrocytom (den mest godartade varianten), fibrillärt astrocytom, anaplastiskt astrocytom samt glioblastoma multiforme, som är den mest elakartade av alla hjärntumörer.
Datortomografi (CT) och magnetkameraundersökning (MR) används ofta för att lokalisera och diagnostisera en hjärntumör. För att avgöra exakt vilken typ av tumör det rör sig om krävs dock en operation där vävnadsprov tas. Ytterligare undersökningar kan genomföras för att kontrollera om cancern har spridit sig till andra delar av kroppen. Sådana tester kan omfatta hörseltester, blodprov för att mäta njur- och leverfunktion samt hormonhalter, och lumbalpunktion (ryggstick) för att analysera ryggmärgsvätskan efter eventuella maligna celler.
Astrocytom klassificeras enligt ett graderingssystem som har tagits fram av Världshälsoorganisationen (WHO), liknande den stadietindelning som används för andra cancerformer. Grad I-gliom är minst farliga, medan grad IV är de mest aggressiva. Begreppet höggradigt gliom syftar på grad III- och grad IV-gliom.
Precis som vid andra hjärntumörer är kirurgi oftast det första steget i behandlingen av höggradiga gliom. Den ideala operationen är en total makroskopisk resektion, vilket innebär att tumören avlägsnas helt, tillsammans med en marginal av omgivande frisk vävnad, så att ingen synlig tumör återstår efter ingreppet. Strålbehandling används ofta efter operationen. Vid höggradiga gliom ger kombinationen av kirurgi och strålning dock framför allt kontroll över sjukdomen snarare än bot, på grund av cancerns aggressiva natur.
Användningen av kemoterapi vid höggradiga gliom är omdiskuterad och har länge varit kontroversiell. Trots detta tillämpas den fortfarande, eftersom framgångsgraden för enbart kirurgi och strålbehandling är begränsad. Eftersom det saknas en etablerad standardvård med kemoterapi för barn med höggradiga gliom finns det ingen dokumenterad nytta som skulle göra den till en självklar del av behandlingsprogrammet. Kemoterapi och andra riktade behandlingar utvärderas därför löpande i kliniska studier.
Vissa genetiska syndrom, exempelvis Li-Fraumeni-syndromet eller von Hippel-Lindaus sjukdom, ökar risken att utveckla en hjärntumör, men endast ett litet antal av de barn som diagnosticeras bär på dessa syndrom. Om ett barn tidigare fått strålbehandling mot huvudet för en annan cancersjukdom är det också en riskfaktor för att utveckla en hjärntumör senare. Ytterligare möjliga riskfaktorer undersöks fortfarande, exempelvis om modern rökt eller konsumerat alkohol under graviditeten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online