Strålbehandling används för att döda cancerceller. När du får behandling riktas höga doser av strålning mot området där cancern sitter för att hindra den från att sprida sig. Beroende på cancerns allvarlighetsgrad och vilken typ av cancer det rör sig om används olika former av strålbehandling. Behandlingen kan ges med en extern maskin, genom interna metoder eller som systemisk strålbehandling, där läkemedlet sprids i hela kroppen.
Målet med strålbehandlingen är att förstöra cellernas genetiska material som styr hur cellerna delar sig och växer. I processen kan även friska celler skadas. När du får strålbehandling överväger dock de potentiella fördelarna riskerna, såsom biverkningar och skador på friska celler.
Extern strålbehandling kan behandla många typer av cancer, exempelvis hjärntumörer, bröstcancer, livmoderhalscancer och lungcancer. När du får extern strålbehandling ligger du på ett bord medan en maskin ovanför dig riktar strålningen mot cancerområdet. Maskinen roterar runt området under behandlingen.
Extern strålbehandling utförs oftast inom öppenvården, vilket innebär att du inte behöver ligga kvar på sjukhuset över natten. Enligt amerikanska National Cancer Institute ges behandlingen normalt fem dagar i veckan, en gång per dag. I vissa fall ges i stället mindre doser två gånger per dag.
Brakyterapi, även kallad intern strålbehandling, används bland annat vid behandling av livmoderhalscancer, prostatacancer, gallgångscancer, endometriecancer (livmodercancer), bröstcancer, mjukdelsarkom (cancer i bindväven) samt vissa former av cancer i lungor, hals och matstrupe.
Det finns två typer av brakyterapi: intrakavitär och interstitiell. Vid intrakavitär brakyterapi placeras en radioaktiv källa i en naturlig kroppshålighet, exempelvis i slidan. Vid interstitiell brakyterapi placeras en kateter eller ett annat implantat nära tumören eller direkt inuti den.
Enligt Mayo Clinic möjliggör brakyterapin att en högre stråldos kan riktas exakt mot tumören, vilket ökar chanserna att förstöra den samtidigt som omgivande vävnader skonas.
Systemisk strålbehandling används för att behandla cancerformer som icke-Hodgkins lymfom hos vuxna och sköldkörtelcancer. Läkemedlet tas antingen via munnen eller ges som injektion, ofta med ämnena jod-131 eller stronium-89.
Stronium-89 tas upp av skelettet, och enligt National Cancer Institute undersöks ämnet även i forskning om hur man på ett effektivt sätt kan lindra bensmärta hos cancersjuka.
Eftersom strålbehandling innebär höga stråldoser är en vanlig oro att patienten blir radioaktiv. Vid extern strålbehandling finns det ingen sådan risk – patienten blir inte radioaktiv.
Vid intern strålbehandling utgör däremot behandlingsområdet en risk för dem som hanterar den radioaktiva källan, exempelvis sjukvårdspersonal. Platsen där katetern sitter är radioaktiv, men kroppen i sin helhet är det inte.
Systemisk strålbehandling bygger på ämnen som cirkulerar i hela kroppen. Enligt National Cancer Institute kan detta radioaktiva material utsöndras via saliv, svett och urin. Dessa kroppsvätskor kan alltså vara radioaktiva, vilket innebär att personer som vistas nära en patient som fått systemisk strålbehandling ibland behöver vidta särskilda försiktighetsåtgärder, exempelvis under de första dygnen efter behandlingen.
Biverkningarna av strålbehandling varierar från person till person och är en normal del av behandlingen. Hur kraftiga de blir beror bland annat på hur stor stråldos som givits och vilket område som behandlats.
Vanliga biverkningar är håravfall, trötthet och hudirritationer i det behandlade området. Andra möjliga effekter är muntorrhet, halsont, illamående och kräkningar, svårigheter att svälja mat eller vätska samt ömhet i käken.
Får du strålbehandling mot lungorna kan du uppleva hosta och andnöd till följd av behandlingen. Strålbehandling kan också orsaka täta urinträngningar, sexuell dysfunktion och diarré. Kontakta alltid din vårdgivare om biverkningarna blir besvärande – det finns ofta goda möjligheter att lindra dem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online