Inom radiologin används flera olika ämnen och stråltyper som avger joniserande strålning, både för diagnostik och för behandling. Här går vi igenom de viktigaste.
Röntgenstrålning är en form av elektromagnetisk strålning som liknar synligt ljus men har kortare våglängder och högre energi. Strålningen uppstår när högenergetiska elektroner bromsas upp kraftigt, vanligtvis genom att de kolliderar med ett metallmål. Röntgenstrålning används i stor utsträckning inom medicinsk bildgivning, exempelvis vid konventionella röntgenundersökningar och datortomografi (CT).
Gammastrålning är elektromagnetisk strålning som liknar röntgenstrålning men har ännu kortare våglängd och högre energi. Den utsänds vid radioaktivt sönderfall av vissa atomkärnor och används bland annat i bildgivande tekniker som gammascintigrafi och positronemissionstomografi (PET).
Radioaktiva isotoper är instabila varianter av grundämnen som avger strålning när de sönderfaller. De används inom många delar av sjukvården, bland annat vid nuklearmedicinsk bilddiagnostik och strålterapi. Vanliga exempel på isotoper är jod-131, teknecium-99m och kobolt-60.
Neutroner är subatomära partiklar utan elektrisk laddning som ingår i atomens kärna. Vissa typer av radioaktivt sönderfall avger neutroner, vilka kan användas i bildgivande metoder som neutronradiografi och neutrontomografi.
Elektronstrålar är strömmar av högenergetiska elektroner som framför allt används inom strålterapi för att behandla cancer. Strålarna kan alstras med linjära acceleratorer eller andra typer av partikelacceleratorer.
Användningen av strålning inom radiologin är strikt reglerad för att skydda både patienter och vårdpersonal. Vårdpersonalen vidtar alltid försiktighetsåtgärder för att hålla stråldoserna så låga som möjligt, och lämplig avskärmning samt tydliga säkerhetsrutiner används för att undvika onödig exponering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online