Ett överbett uppstår vanligtvis genom en kombination av ärftliga faktorer och yttre påverkan. Tillståndet innebär att de övre framtänderna ligger för långt framför de undre tänderna vid bettstängning, och det kan både påverka utseendet och tuggfunktionen. Här går vi igenom de vanligaste orsakerna.
Genetik: Överbett är ofta ärftligt. Om en eller båda föräldrarna har haft ett överbett är risken större att även barnet utvecklar tillståndet, eftersom käkarnas form och tändernas placering delvis styrs av arvsanlagen.
Oregelbundenheter i käkbenen: Ett överbett kan uppstå när överkäken (maxillan) är för stor eller underkäken (mandibeln) är för liten. Detta gör att de övre tänderna hamnar för långt ut över de undre tänderna.
Trångställda tänder: När det saknas utrymme i munnen kan tänderna växa fel och hamna i felställningar, vilket i sin tur kan leda till ett överbett.
Munvanor: Vissa vanor under barndomen kan påverka bettets utveckling, exempelvis tummsugande, långvarig användning av napp eller flaska samt tungsväljning.
I vissa fall kan ett överbett bero på underliggande tillstånd, såsom tumörer eller cystor i käkområdet, eller på traumatisering efter skador mot ansikte och käkar. Därför är det viktigt att få en noggrann undersökning hos tandläkare eller ortodontist om du misstänker ett överbett.
Ett obehandlat överbett kan med tiden leda till slitage på tandemaljen, problem med tuggningen samt belastning på käklederna. Tack vare modern tandvård finns dock flera effektiva behandlingsalternativ, från tandställning till kirurgiska ingrepp vid svårare fall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online