Autism är inte en enda enhetlig diagnos. Historiskt har fem olika former av autism skiljts åt, och var och en har sina egna diagnostiska kriterier. Gemensamt för dem alla är svåra svårigheter med social interaktion, ofta kombinerat med ett starkt repetitivt och ritualiserat beteende. Graden av funktionsnedsättning varierar dock mellan de olika typerna.
De fem klassiska diagnoserna är:
Ordningen anger ingen rangskala efter funktionsgrad – varje diagnos har sina egna unika diagnostiska drag. Det är värt att veta att dagens diagnosmanualer, som DSM-5, numera sammanför dessa kategorier under den gemensamma benämningen autismspektrumstörning.
Forskarna har ännu inte fastställt exakt vad som orsakar autism, men flera teorier finns kring de olika typerna. Den mest övertygande evidensen pekar mot hjärnavvikelser eller genetiska faktorer – detta även i fall där inga andra familjemedlemmar uppvisar några tecken på autism. Samtidigt syns ett mönster i många familjer, där autism eller liknande funktionsnedsättningar återkommer över generationer. Autism verkar drabba alla folkgrupper, etniska grupper samt alla inkomst- och utbildningsnivåer i ungefär samma utsträckning.
Symtomen på autism i barndomen uppträder alltid innan barnet fyller tre år, och barnet visar då omfattande nedsättningar i både kommunikation och socialt samspel. Många barn utvecklar inget talspråk alls, och det repetitiva eller tvångsmässiga beteendet är typiskt. Cirka ett av 5 000 barn utvecklar denna form av autism, och pojkar drabbas tre till fyra gånger oftare än flickor. Ungefär 75 procent av fallen rör barn som dessutom har en intellektuell funktionsnedsättning.
Barn med Aspergers syndrom har ofta färre svårigheter än barn med autism i barndomen. De har problem med social interaktion och uppvisar typiskt sett repetitivt och begränsat beteende. Ibland blir de intensivt fokuserade på ett enskilt intresseområde, nästan helt till undantag för allt annat. Många klarar sig mycket bra akademiskt och har ett imponerande minne, men kan samtidigt ha svårt att ta hand om sig själva i vardagen. Syndromet drabbar pojkar sex till åtta gånger oftare än flickor, och studierna varierar i sina uppskattningar av förekomsten – från cirka en till fem per 1 000 personer.
Barn med disintegrativ störning (CDD) utvecklas normalt under de första tre till fyra levnadsåren, för att därefter snabbt regressera till en svår funktionsnedsättning. De kan förlora alla de språkfärdigheter de hunnit utveckla och börja avvisa socialt umgänge. Repetitiva rörelser, som huvudnickningar, är vanliga. Detta är ett relativt sällsynt syndrom som endast drabbar cirka ett av 100 000 barn. Även här drabbas fler pojkar än flickor – störningen förekommer cirka fyra gånger oftare hos pojkar.
Retts syndrom drabbar nästan uteslutande flickor; pojkar insjuknar mycket sällan. Barnet utvecklas normalt under de första sex månaderna och regresserar sedan kraftigt. Sjukdomen förknippas med mikrokefali, det vill säga ett onormalt litet huvud – huvudtillväxten stannar av efter cirka sex månader till ett år. Syndromet missdiagnosticeras ofta som cerebral pares. Tandgnissling och handvridning är tydliga kännetecken, och barnen utvecklar ofta ytterligare tillstånd, såsom epilepsi. Uppskattningarna av hur ofta sjukdomen förekommer varierar från ett av 10 000 till ett av 23 000.
Barn med PDD-NOS har en lägre grad av funktionsnedsättning och passar inte in i någon av de fyra övriga kategorierna. De har svåra svårigheter med social interaktion eller kommunikation och visar typiskt sett samma repetitiva, ritualiserade beteende som kännetecknar Aspergers syndrom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online