För att erhålla koagulerat blod måste blodets naturliga levringsprocess, även kallad koagulering, äga rum. Här förklarar vi steg för steg hur koagulerat blod vanligtvis erhålls.
Ett blodprov tas från en ven, oftast i armen, med hjälp av en nål kopplad till ett vakuumförslutet blodinsamlingsrör.
För att blodet ska kunna koagulera samlas det upp i ett rent rör utan tillsats av antikoagulantia. Rör som innehåller ämnen som natriumcitrat eller EDTA används endast när man vill hindra blodet från att levra sig, exempelvis vid vissa typer av laboratorieanalyser.
När blodet har överförts till ett rent glasrör eller en behållare utan antikoagulans startar den naturliga koaguleringsprocessen av sig själv.
Den tid det tar för blodet att levra sig mäts och kallas "koagulationstid". Denna tid kan variera beroende på flera faktorer, bland annat individens allmänna hälsa samt förekomsten av eventuella blödnings- eller koagulationssjukdomar.
I takt med att blodet står stilla påbörjas levringsprocessen. Fibrinogen, ett protein som finns i blodet, omvandlas av enzymet trombin till olösliga fibrintrådar.
Trombocyterna (blodplättarna), som spelar en central roll i koaguleringen, aktiveras, klumpar sig ihop och fäster vid fibrintrådarna. Tillsammans bildar de ett nätverksliknande struktur som fångar röda blodkroppar och plasma – resultatet blir ett fast koagel.
När koaglet har bildats genomgår det en process som kallas koagelretraktion. Koaglet drar ihop sig och pressar ut serum – den vätskekomponent av blodet som återstår efter levringen. Denna process gör koaglet ännu fastare och mer sammanhängande.
Det koagulerade blodet kan därefter användas för flera olika ändamål, exempelvis laboratorieanalyser, forskning samt medicinska tillämpningar såsom sårläkning och vävnadsreparation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online