Det mesta syret som kroppen behöver förs in i blodet genom en process som kallas diffusion. Denna naturliga mekanism spelar en central roll i andningen och gör att syret kan ta sig från lungornas luftvägar ut till kroppens alla celler.
Diffusion innebär att molekyler rör sig från ett område med hög koncentration till ett område med låg koncentration. Rörelsen sker spontant tills koncentrationerna utjämnats, utan att någon energi krävs. När det gäller syre betyder detta att gasen vandrar från lungorna, där syrehalten är hög, över till blodbanan, där syrehalten är lägre.
Utbytet av syre sker i de så kallade alveolerna – små, tunnväggiga luftsäckar i lungorna. Alveolerna är täckta av ett nätverk av kapillärer, alltså mycket fina blodkärl. Eftersom både alveolväggarna och kapillärväggarna är extremt tunna bildas ett kort avstånd mellan luften och blodet, vilket gör att syre lätt kan diffundera över i blodströmmen.
När syret väl har passerat in i blodet binds största delen till det syrebärande proteinet hemoglobin i de röda blodkropparna. Blodet pumpas sedan runt i kroppen av hjärtat, och syret frigörs där behovet är störst – till exempel i muskler och organ. Samtidigt avlägsnas koldioxid på samma sätt, fast i omvänd riktning, från blodet till alveolerna för att andas ut.
Sammanfattningsvis bygger syretransporten på diffusion över de tunna membranen mellan alveoler och kapillärer – en elegant och effektiv mekanism som sker tusentals gånger per minut, varje gång vi andas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online