Nervceller överför elektriska impulser med hastigheter som spänner från 0,5 meter per sekund (m/s) till hela 120 m/s – motsvarande över 430 km/h, alltså snabbare än en Formel 1-bil. Hur snabbt signalerna färdas beror främst på typen av nervfibrer och huruvida dessa är myeliniserade eller inte.
Kroppens nervsystem består av två huvudtyper av nervfibrer, och skillnaden mellan dem är avgörande för ledningshastigheten:
Dessa fibrer saknar myelinskiktet – ett isolerande fettskikt som normalt snabbar upp den elektriska signalöverföringen. Utan detta skydd sker ledningen kontinuerligt längs hela fibern, vilket gör den betydligt långsammare. Impulserna färdas med endast cirka 0,5–2 m/s.
Fibrer med ett myelinskikt kan leda impulser med hastigheter från 10 m/s upp till 120 m/s. Både tjockleken på myelinskidat och avståndet mellan de så kallade ranvierska noderna – ställena där myelinet är avbrutet – påverkar hur fort signalen sprids. Ju tjockare skikt och ju större avstånd, desto snabbare ledning.
I myeliniserade nervfibrer hoppar de elektriska signalerna från en ranviersk nod till nästa, i en process som kallas saltatorisk ledning. I stället för att passera kontinuerligt längs hela fibern, som i omyeliniserade fibrer, ”hoppar” signalen effektivt framåt. Denna smarta mekanism gör att signalerna kan färdas upp till hundratals gånger snabbare.
De allra snabbaste nervfibrerna återfinns i ischiasnerven, som löper från nedre delen av ryggmärgen ner längs baksidan av benet. Här kan impulsorna nå hastigheter på upp till 120 m/s. Till jämförelse rör sig världens snabbaste sprinter med drygt 10 m/s – alltså mer än tio gånger långsammare än signalerna i dina egna nerver.
Det är värt att komma ihåg att ledningshastigheten inte är konstant. Den kan påverkas av flera faktorer, bland annat:
Så nästa gång du drar undan handen från något hett – kom ihåg att det är ett imponerande höghastighetssystem i din kropp som ser till att reaktionen sker på en bråkdel av en sekund.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online