Brännskadevård 1774 bygger på humoralteori, empirism och hemmabotemedel – utan antisepsi, vätskeåterställning och hudtransplantation. Överlevnad från allvarliga brännskador var sällan.
Typisk 1800-talsmetod
1. Omedelbar första hjälp
- Rengöring med kallt vatten, ättika eller vin (antiseptisk avsikt).
- Borttagning av kläder/skräp (ofta smärtfullt, orsakade ytterligare skada).
2. Topiska tillämpningar (Klyftor & Salvor)
- Emollienter/Barriärer: Svinsmör, smör, olivolja, bisvax, grisgris – förseglade sår, minskade smärta från luftkontakt.
- Ört/Astringerande: Aloe vera, hamamelis, symfytorot, groblad – lugnande, antiinflammatoriska.
- Dragande/Klyftor: Bröd/mjölk, havregryn, linfrö, kålblad, lera – troddes "dra ut" värme/gifter.
3. Systemiska & "Humoral" behandlingar
- Blodlättning: Flebotomi eller blodiglar för att "balansera humorer" och minska inflammation (ofta skadligt).
- Avföring/Emtiska: För att avlägsna "sjukligt material".
- Opium/Alkohol: Laudanum, vin för analgesi/sedation.
4. Bandagering & Övervakning
- Charpie, linne eller bomullsbändringar byttes dagligen eller sällan (hög infektionsrisk).
- Ingen koncept av steril teknik; suppuration ("lovvärdigt pus") förväntades.
5. Allvarliga fall
- Amputation för lemhotande infektion/gangrän (dödlighet ~50%+).
- Andliga/folkliga botemedel: böner, trollformler, sympatisk magi.
Historisk kontext
- Ingen förståelse för chock, infektion eller metabol respons.
- Dödlighet för >30% TBSA brännskador närmade sig 100%.
- Viktiga genombrott kom senare: 1860-tal (Listers antisepsi), 1930-tal (vätskeåterställningsformler), 1940-tal (tidig excision/transplantation), 1970-tal (topiska antimikrobiella, specialiserade brännskadeenheter).
Medan vissa örtliga ingredienser (aloe, honung) har validerad bioaktivitet, var 1774 brännskadevård i stor utsträckning palliativ och ofta iatrogen.
