Det vanligaste och mest använda testet för att diagnostisera hjärtinfarkt är ett elektrokardiogram (EKG). Undersökningen mäter hjärtats elektriska aktivitet och kan snabbt upptäcka avvikelser som tyder på att en hjärtinfarkt pågår eller har inträffat. EKG utförs ofta som första åtgärd på akutmottagningen eftersom det är snabbt, smärtfritt och mycket informativt.
Vissa blodprover kan påvisa ämnen som läcker ut i blodet när hjärtmuskeln skadas. De mest använda markörerna är:
Troponin – det känsligaste och mest specifika proteinet vid hjärtskada. Förhöjda troponinnivåer betraktas idag som ett centralt bevis på hjärtinfarkt.
Kreatinkinas-MB (CK-MB) – ett enzym som också stiger vid skada på hjärtmuskeln och som ibland används som komplement till troponin.
En ekokardiografi är ett ultraljud av hjärtat som visar dess struktur och funktion. Undersökningen kan påvisa nedsatt pumpförmåga eller rörelsestörningar i hjärtväggen – så kallade kinetikrubbningar – vilka kan orsakas av en hjärtinfarkt.
En MR-undersökning av hjärtat ger mycket detaljerade bilder av hjärtat, dess väggar och kranskärl. Metoden kan exakt visa vilka områden av hjärtmuskeln som skadats av en infarkt och hur omfattande skadan är. Den används ofta när diagnosen är osäker eller för att bedöma skadans storlek.
Nuklearmedicinska undersökningar, exempelvis myokardperfusionsundersökning eller arbets-/stresstest med bildtagning, kan hjälpa till att identifiera områden med minskat blodflöde till hjärtat. Sådana fynd kan tyda på syrebrist eller en genomgången hjärtinfarkt.
Vilka tester som används för att fastställa en hjärtinfarkt beror på patientens symtom, sjukdomshistoria och den kliniska situationen. I akutskedet är EKG tillsammans med troponinblodprover hörnstenarna i diagnostiken, medan ekokardiografi, MR och nuklearmedicinska undersökningar kompletterar utredningen vid behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online