Enligt National Institutes of Health drabbas ungefär en tredjedel av alla äldre amerikaner i åldern 65 till 85 år av någon form av hörselnedsättning. Det gör det svårt för drabbade seniorer att förstå och delta i samtal. Även om hörselnedsättning drabbar äldre oproportionerligt ofta, kan den även påverka yngre människor – till och med nyfödda barn.
Tur nog finns det flera olika undersökningar som kan hjälpa till att fastställa både orsak och lämplig behandling. Här går vi igenom de vanligaste typerna av hörseltester: allmän screening, stämgaffelstest, audiometri, auditiv hjärnstamsrespons samt test av otoakustiska emissioner.
Det allmänna screeningtestet är den första undersökning som utförs, antingen som en del av rutinvården eller i samband med misstänkta hörselproblem. Testet görs på varje öra separat. Vårdpersonalen säger ord med olika ljudstyrka för att bedöma hur patienten reagerar på ljudnivån, och ber oftast patienten att upprepa orden. Har patienten svårt att höra orden talar personalen högre för att se om responsen förändras.
Vid ett stämgaffelstest används ett tvåarmat metallinstrument som alstrar en ton när det vibrerar. Vårdgivaren slår vanligtvis till gaffeln så att den börjar vibrera och ge ifrån sig ljud. Vibrationerna används för att bedöma patientens förmåga att uppfatta olika ljudfrekvenser i mellanörat och vid trumhinnan.
Testet används även för att upptäcka skador på sinnescellerna respektive hörselnerven i innerörat – eller skador i båda delarna. Baserat på hur patienten uppfattar ljudet kan läkaren avgöra om hörselnedsättningen enbart beror på nervskada, eller om problemet ligger i att ljudet inte når fram till nerverna på rätt sätt.
Tonaudiometri utförs med en audiometer, ett instrument som mäter hörseltoner via hörlurar för att fastställa graden av hörselnedsättning. En audionom styr tonhöjd och volym i hörlurarna under hela testet. Patienten trycker på en knapp eller lyfter handen när hen hör ett ljud.
Vårdgivaren justerar sedan volymen gradvis nedåt tills patienten inte längre kan höra ljuden. Därefter höjs volymen igen och testet upprepas, vilket ger en detaljerad bild av hörförmågan vid olika frekvenser och ljudstyrkor.
Auditiv hjärnstamsrespons (ABR), även känt som BAER (brainstem auditory evoked response), är ett test som identifierar sensorineural hörselnedsättning, det vill säga skador på innerörat eller hörselnerven. Vid undersökningen placeras elektroder på hårbotten samt på vardera öronsnibben.
Klickljud spelas sedan upp via hörlurar, och elektroderna mäter hjärnans elektriska reaktion på ljuden. Resultaten registreras i en graf som specialisten analyserar för att bedöma hur väl hörselsignalerna leds vidare till hjärnan.
Test av otoakustiska emissioner (OAE) är ett screeningsverktyg som ofta används för att kontrollera nyfödda barns hörsel. Undersökningen innebär att en liten mikrofon placeras i hörselgången. Mikrofonen fångar upp de svaga ekoljud som ett friskt inneröra producerar som svar på ljudstimuli.
Om inga emissioner registreras kan det tyda på hörselnedsättning, och ytterligare utredning rekommenderas då. Tidig upptäckt är avgörande eftersom tidig insats ger barnet bästa möjliga förutsättningar för språk- och talutveckling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online