Örat består av tre huvuddelar – ytterörat som fångar upp ljudvågor, mellanörat som påbörjar överföringen av vibrationerna till innerörat, vilket utgör det sista steget i ljuduppfattningen innan signalerna leds vidare via hörselnerven till hjärnan. Varje del spelar en avgörande roll för hur vi uppfattar och tolkar ljuden från vår omgivning, liksom för den språkutveckling som sker under barndomen.
På sin webbplats ger Partners in Assistive Technology Training and Services (PATTS) en heltäckande bild av örats anatomi. Mellanörat består av trumhinnan (membrana tympani), som skiljer det från ytterörat, tre hörselben (ossiklar) – kroppens minsta ben, uppkallade efter sina former: hammaren (malleus), städet (incus) och stigbygeln (stapes) – samt örontrumpeten, som förbinder svalget med örat.
En del av mellanörats funktion, som även beskrivs av PATTS, rör tuggning och sväljning. Detta gör att örontrumpeten öppnas och stängs, vilket flyttar luft in och ut ur mellanörat för att upprätthålla ett stabilt tryck på båda sidor om trumhinnan. När ljud kommer in i ytterörat (hörselgången) börjar trumhinnan vibrera. Vibrationen passerar genom hammaren, som vilar mot trumhinnan, vilket får alla tre hörselbenen att börja vibrera. Vibrationerna färdas sedan genom en annan hinna, det ovala fönstret, via stigbygelns fotplatta och in i innerörat. När vibrationerna möter vätskan i innerörat omvandlas de till kemiska impulser. Dessa färdas längs nerverna i innerörat, och deras resa tar slut när de når den del av hjärnan som tolkar ljud.
California Ear Institute informerar oss att normal mellanöresfunktion under barnets första tolv år är nödvändig för en korrekt språkutveckling. Barndomsinfektioner eller allergier kan orsaka vätskeansamling i mellanörat, som normalt är en luftfylld kavitet. Om detta lämnas obehandlat kan kvarvarande vätska i mellanörat orsaka ljudförvrängning. Utvecklingen av normala talmönster beror på obehindrad ljudmottagning i öronen. En av behandlingarna som används för att åtgärda detta problem är insättning av ett ventilationsrör (tympanostomirör) i örat för att tömma vätskan.
Enligt University of Wisconsin Department of Neurophysiology kan varje skada på trumhinnan leda till att membranet brister, vilket resulterar i konduktiv hörselnedsättning – ett avbrott i den normala hörseln till följd av oförmågan att upprätthålla normalt lufttryck på ytteröratssidan respektive mellanöratssidan av trumhinnan. När denna funktion störs påverkas varje efterföljande steg i den normala hörselprocessen. Energin från ljudvibrationerna som filtreras genom mellanörats luftfyllda kavitet till innerörats vätskefyllda kavitet minskar i intensitet, vilket resulterar i en hörselstörning proportionell mot skadans omfattning. Hörselnedsättningen förvärras dessutom om skadan även drabbar hörselbenen.
På sin webbplats beskriver University of Alabama fyra olika typer av hörselnedsättning: konduktiv, sensorineural, central dövhet och blandad hörselnedsättning. Konduktiv hörselnedsättning beror på problem med ytterörats och/eller mellanörats funktion, gällande hur ljudvibrationer bearbetas och tolkas. Sensorineural hörselnedsättning innebär problem i innerörat och i hörselnerven som leder till hjärnan. En av orsakerna till central dövhet är en skada på den del av hjärnan som är involverad i hörselprocessen. Blandade hörselproblem beror på en kombination av de tre tidigare beskrivna typerna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online