Diabetes mellitus är en kronisk och progressiv sjukdom där kroppen antingen helt saknar insulin eller inte producerar tillräckligt för att omvandla mat till energi som cellerna kan använda. Sjukdomen drabbar både barn och vuxna, men dess effekter ser inte alltid likadana ut i olika åldersgrupper. Att förstå skillnaderna är avgörande för en effektiv behandling och god hälsa.
När vi äter utsöndrar bukspottkörteln hormonet insulin. Insulin fungerar som en nyckel som släpper in den omvandlade energin (glukos) genom cellernas dörrar, vilket ger oss kraft för vardagens aktiviteter. När glukos inte kommer in i cellerna cirkulerar det meningslöst runt i blodet. Eftersom kroppen behöver energi men inte får det från glukosen börjar den bryta ner lagrat fett och muskler. Nedbrytningen av fett frigör ketoner, som sedan används istället för glukos som energikälla.
Diabetes delas in i två huvudgrupper:
Vid typ 1-diabetes kan ett utlösande moment, som en virus- eller bakterieinfektion, en kostrelaterad händelse eller ett kemiskt irritationsmedel, starta en autoimmun reaktion som förstör beta-cellerna i bukspottkörteln. Utan beta-celler kan ingen insulin produceras. Ärftliga faktorer kan också öka risken för typ 1-diabetes.
Vid typ 2-diabetes bidrar ständigt höga nivåer av kolhydrater, fett och protein till att kroppen blir okänslig (resistent) mot insulin. Insulinnivån kan vara normal men ändå inte räcka för att hantera den höga belastningen. Genetiska faktorer spelar även här en roll.
Forekomsten av typ 2-diabetes har ökat i takt med ökande fetma. Enligt American Diabetes Association är de flesta patienter med denna form av diabetes överviktiga, och fetma i sig orsakar en viss grad av insulinresistens. Patienter som inte är överviktiga enligt traditionella viktkriterier kan ändå ha en ökad andel kroppsfett, fördelat främst i bukområdet.
Enligt Jean-Claude DesMangles, M.D., står typ 2-diabetes hos barn och ungdomar idag för en tredjedel av alla diabetesdiagnoser. Därför klassificeras diabetes numera sällan som ungdoms- eller åldersdiabetes, utan som typ 1 respektive typ 2.
Tidiga symptom inkluderar:
Sena symptom inkluderar ketoacidos (ketoner i blod och urin gör kroppen mer sur), Kussmauls-andning (hyperventilation för att bli av med ketonerna), elektrolytrubbningar, förvirring och i värsta fall koma.
Utöver symptomen ovan innehåller American Diabetes Associations diagnostikkriterier (2009) följande mätvärden:
Behandlingen av diabetes omfattar subkutana insulininjektioner eller insulinpump (alltid vid typ 1, ibland även vid typ 2), orala läkemedel, kostförändringar, regelbunden motion, stresshantering, infektionskontroll samt noggrann och kontinuerlig blodsockerövervakning.
Komplikationerna vid typ 1- och typ 2-diabetes är i princip desamma för barn och vuxna. De inkluderar hjärtsjukdom, ögonsjukdom, nervskador, njurskador, sämre sårläkning, hyperglykemi (högt blodsocker) och hypoglykemi (lågt blodsocker).
De fysiska effekterna av diabetes hos barn respektive vuxna är i stort sett desamma, med ett viktigt undantag. Enligt en studie av S.C. Ferguson och kollegor presterade barn som fick sin diabetesdiagnos före sju års ålder sämre på intellektuella och kognitiva tester än de som diagnosticerades efter sju års ålder. Man tror att komplikationer som kronisk hyperglykemi eller hypoglykemi kan påverka hjärnans utveckling.
Förmågan att hantera en diabetesdiagnos är en annan stor skillnad mellan barn och vuxna. Tonåringar bär redan på bördan av en föränderlig kropp, osäker självbild och gruppträck. Att dessutom leva med diabetes kan bli förödande för självkänslan, vilket gör psykosocialt stöd till en viktig del av vården för yngre patienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online