Det finns två huvudsakliga skäl till att glukos normalt inte kan påvisas i urinen.
Njurarna består av specialiserade strukturer, nefroner, som ansvarar för att filtrera avfallsprodukter från blodet och bilda urin. I nefronerna finns ett nätverk av små blodkärl, glomeruli, som fungerar som filter. Dessa släpper igenom vatten, elektrolyter och små lösta ämnen, medan stora molekyler – exempelvis proteiner som albumin – normalt hålls kvar i blodet.
Glukos passerar visserligen fritt genom glomerulifiltret, men återabsorberas därefter aktivt från den filtrerade vätskan tillbaka till blodet av specialiserade celler i proximala tubuli. Dessa celler har glukostransportörer som förflyttar glukosen från tubuluslumenen tillbaka ut i blodbanan. Hos en frisk person återabsorberas i princip all filtrerad glukos, vilket gör urinen helt fri från socker.
När blodglukoshalten överstiger en viss gräns, det så kallade njurens tröskelvärde för glukos, mättas proximala tubulicellernas återabsorptionskapacitet. Överskottsglukosen kan då inte tas upp och passerar istället ut i urinen – ett tillstånd som kallas glukosuri. Detta ses vanligt hos personer med diabetes mellitus, där blodsockernivåerna är kroniskt förhöjda.
Albuminets frånvaro i urinen beror däremot främst på molekylens storlek. Albumin är ett relativt stort protein med en molekylvikt på cirka 69 000 dalton. Porena i glomerulifiltret är normalt för små för att släppa igenom så stora molekyler, vilket hindrar albuminet från att nå urinen. Även proteinernas elektriska laddning bidrar till denna uteslutning.
Om glomeruli skadas, till exempel vid njursjukdom, kan albumin dock läcka ut i urinen – ett tillstånd som kallas albuminuri och som ofta utgör ett tidigt tecken på njurpåverkan.
Sammanfattningsvis beror glukosens frånvaro i urinen på en kombination av filtrering och fullständig återabsorption, medan albuminets frånvaro främst förklaras av att de stora molekylerna utesluts av glomerulifiltret på grund av sin storlek.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online