Kvicksilverhalterna i fisk och skaldjur har fått stor uppmärksamhet de senaste åren. Och även om vi oftast tänker på tungmetaller som koppar, bly och nickel som byggstenar i vardagsprodukter kan de vara försvagande eller till och med dödliga när de tar sig in i kroppen. Kelateringsterapi kan erbjuda en lösning för att avlägsna dessa metaller ur kroppen.
Tungmetaller lämnar inte kroppen på egen hand – de måste aktivt dras ut. Kelatering är en process där kemikalier som "fångar" giftiga metaller injiceras i blodet. När kelateringsämnena cirkulerar genom blodomloppet och kroppen eskorterar de i praktiken de giftiga metallerna ut ur systemet. Patienten gör sig till slut av med gifterna via urinen. Urinprov kan bekräfta vilka metaller som frigjorts och i vilka mängder, vilket gör det möjligt att mäta framstegen och framgången av kelateringsterapin.
Kelatering ges intravenöst, vanligtvis sittandes i en stol med dropp under flera timmar, ungefär som vid kemoterapi. Beroende på förgiftningsgraden kan en hel kur kräva flera behandlingstillfällen. De vanligaste ämnen som används är etylendiamintetraättiksyra (EDTA) och dimerkaptosuccinsyra (DMSA).
Typiska biverkningar är svullnad runt anklarna och ett större behov än vanligt att urinera, eftersom stora mängder vätska förs ut i blodet. De flesta patienter kan dock återuppta sina dagliga aktiviteter direkt efter en behandling.
EDTA och DMSA fångar alla metaller lika gärna – de kan inte skilja mellan giftigt kvicksilver, bly eller koppar och livsnödvändiga mineraler som järn och kalcium. Därför måste patienter som genomgår kelatering ta betydande mineraltillskott för att kompensera för de viktiga ämnen de riskerar att förlora under behandlingen.
Att påverka blodets innehåll är inget man ska göra lättvindigt. Obalanser av mineraler, elektrolyter och andra livsviktiga beståndsdelar i blodet kan vara dödliga. Kelatering bör därför alltid ske i samråd med och under överinseende av en kvalificerad läkare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online