Kroppsmassaindex, ofta förkortat BMI (Body Mass Index), är ett mått som används för att uppskatta mängden kroppsfett utifrån en persons längd och vikt. Indexet beräknas genom att dela vikten i kilogram med kvadraten av längden i meter, alltså: BMI = vikt (kg) / [längd (m)]².
Ett av de vanligaste användningsområdena är att dela in individer i olika viktgrupper: undervikt, normalvikt, övervikt och fetma. Enligt WHO:s riktlinjer betraktas ett BMI under 18,5 som undervikt, 18,5–24,9 som normalvikt, 25–29,9 som övervikt och 30 eller högre som fetma.
BMI är ett enkelt och billigt verktyg för att identifiera övervikt och fetma, både hos enskilda patienter och i större befolkningsundersökningar. Det enda som behövs är en våg och ett mått, vilket gör metoden lättillgänglig inom vården.
Trots sin popularitet har BMI tydliga begränsningar. Måttet skiljer inte mellan muskelmassa och fettmassa, vilket innebär att personer med mycket muskler – exempelvis idrottare – kan klassificeras som överviktiga trots låg kroppsfettprocent. Även kortväxta personer, äldre och gravida kan få missvisande värden, eftersom kroppssammansättningen varierar med ålder, kön och etnicitet.
För en mer rättvisande bild av hälsan bör BMI alltid användas tillsammans med andra mått, till exempel midjemått, blodtryck, blodfetter och blodsocker. Midjemått är särskilt värdefullt eftersom bukfetma kopplas till ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes.
BMI är ett användbart första steg för att bedöma viktstatus, men det ger ingen fullständig bild av en persons hälsa. Använd därför indexet som ett av flera verktyg och rådfråga gärna vården för en individuell bedömning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online