En inlärningssvårighet är en funktionsnedsättning som påverkar hjärnans förmåga att läsa, skriva, stava, resonera och organisera tankar – färdigheter som är avgörande för framgångsrikt lärande, åtminstone i traditionell mening. Enligt National Institutes of Health (NIH) har så många som 15 procent av alla amerikaner någon form av inlärningssvårighet. Dessa diagnoser ställs vanligtvis genom ett helt batteri av utredningar, som nästan alltid omfattar IQ-tester. Den goda nyheten är att personer med inlärningssvårigheter är precis lika begåvade som alla andra.
IQ står för "intelligence quotient", alltså intelligenskvot, och förstås allmänt som ett mått på en persons intelligens. IQ-testningen är nästan hundra år gammal och betraktas fortfarande som standardmåttet på en individs intellektuella förmåga. Medelvärdet är 100, och intervallet 90–110 räknas som det normala området. Ett resultat under 70 tyder på en intellektuell funktionsnedsättning, medan ett resultat över 140 anses ligga på geninivå.
I början av 1900-talet utvecklade den kände psykologen Alfred Binet det första standardiserade testet för att utvärdera elever i svårigheter i Paris. Liknande tester tillkom under årens lopp, och 1926 lanserades SAT (Scholastic Achievement Test). Idag används många varianter av Binets ursprungliga intelligensprov för att mäta förmåga, intellekt och akademisk potential.
Exaktheten hos IQ-tester är omdiskuterad av flera skäl. En vanlig kritik är att testen inte tar hänsyn till variabler som etnicitet, kultur, kreativitet och inlärningsstil – faktorer som påverkar resultaten men inte nödvändigtvis speglar skillnader i intellekt. Sedan 1970-talet har forskare därför justerat sina metoder, och dagens tester är betydligt förbättrade i dessa avseenden.
En annan utmaning är att utvärderingarna mäter finmotorik, språklig förmåga och minneskapacitet. Elever med inlärningssvårigheter har ofta svårigheter inom just dessa områden, men det påverkar inte deras begåvning eller potential.
Det finns flera typer av visuella bearbetningsstörningar. De är sensoriska till sin natur och beror på att hjärnan inte lyckas bearbeta den information den tar emot via ögonen. Detta skiljer sig från ett rent synproblem. Störningen kan påverka elevens förmåga att urskilja visuella objekt från sin bakgrund eller från varandra. Vissa elever har svårt att organisera visuell information i rummet, medan andra har problem med att memorera visuella intryck eller känna igen hela objekt utifrån sina delar. Utom insatser och stöd gör dessa svårigheter lärandet mycket besvärligt.
Experterna är oense om vilken metod som är bäst för att diagnostisera inlärningssvårigheter som visuella bearbetningsstörningar. Standardutredningen omfattar ett IQ-test – oftast WISC-III, den tredje revideringen av David Wechslers intelligensprov för barn från 1949. Protokollet går ut på att mäta skillnaden mellan IQ (potential) och elevens faktiska prestation.
IQ-metoden fångar inte upp alla inlärningssvårigheter, eftersom vissa elever i svårigheter kan ha låga IQ-värden i kombination med låga prestationer. Därför förespråkar många pedagoger istället RTI-modellen (Response to Intervention). Lärare som använder RTI observerar eleverna och griper in när de ser tecken på möjliga inlärningssvårigheter. Identifierade barn får stöd samtidigt som deras utveckling följs och mäts.
Förespråkare för IQ-tester menar att risken för feldiagnoser ökar utan empirisk data, medan RTI-anhängare hävdar att fokus bör ligga på resultat snarare än testpoäng.
Inget enskilt test kan med säkerhet identifiera en visuell bearbetningsstörning. Den som först upptäcker ett problem är oftast en förälder. Förlita dig på din magkänsla och sök hjälp så snart du känner oro. De flesta skolmyndigheter och kliniker använder en rad olika tester och observationer för att bedöma ett barns behov av specialpedagogiskt stöd. Som förälder är det viktigt att utbilda sig om sitt barns tillstånd för att kunna föra dess talan och säkra både en korrekt diagnos och rätt insatser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online