Patellektomi (knäskålborttagning): Förstå långsiktiga funktionsresultat och risker

Patellektomi – kirurgisk borttagning av patella (knäskålen) – är ett räddningsingrepp som vanligtvis reserveras för allvarliga komminuerade frakturer, oreparabel extensorapparatstörning, kronisk infektion eller slutstadium patellofemoral artrit som inte svarar på konservativa åtgärder. Även om det kan lindra smärta och infektion, förändrar det fundamentalt knäets biomekanik, och patienter måste gå in i operationen med realistiska förväntningar på permanenta funktionsförändringar.

Biomekaniska konsekvenser & Funktionsnedsättningar

1. Quadricepssvaghet & Extensionsdeficit

Knäskålen fungerar som en vipp, vilket ökar quadricepssenans vipparm med ~30–50 %. Dess borttagning minskar drastiskt extensionsmomentet. Patienter upplever typiskt:

• Svårigheter med trappor (särskilt neråt), att resa sig från stolar och knäböj.
• Oförmåga att utföra rakt benlyft mot gravitationen initialt.
• Permanent minskning av maximal vilkorskontraktion (MVC) styrka, ofta 30–50 % deficitet jämfört med controlaterala sidan.

2. Minskad rörelseomfattning (ROM)

Förlust av knäskålets spårmekanism och postoperativt ärrvävnad (artrofibros) begränsar ofta både terminal extension och djup flexion. Funktionell ROM (0–110°) är ofta uppnåelig, men höga flexionsaktiviteter (knäböj, djup knäböj) är ofta komprometterade.

3. Knäinstabilitet & Givande vika

Knäskålen stabiliserar trokleargroven. Dess frånvaro tillåter lateral subluxation av femurkondylen under tidig flexion, vilket leder till:

• Episodisk buckling eller "givande vika".
• Patellofemoral instabilitetskänsla.
• Beroende av bandage eller hjälpmedel för gemenskapsgående.

4. Bestående anterior knäsmärta

Paradoxalt nog byter vissa patienter mekanisk smärta mot nya smärtgeneratorer:

• Quadricepssenans/quadricepsexpansion entesopati.
• Neurombildning vid skurna nervändar.
• Förändrade kontakttryck på femurens trokleär och tibial tuberkel.

5. Accelererad posttraumatisk osteoartrit

Förlust av knäskålets lastfördelande funktion koncentrerar kontaktspänningar på femurens trokleär och prox tibia. Långtidstudier visar höga rater av tibiofemoral och patellofemoral (trokleär) OA-progression, potentiellt nödvändigt framtida total knäartroplastik (TKA) – vilket är tekniskt mer utmanande post-patellektomi.

Faktorer som påverkar utfallsvariabilitet

• Indikation: Akut trauma vs kronisk degeneration vs infektion.
• Kirurgisk teknik: Quadricepsavancering/reefing, sen-till-ben-fixering kvalitet, retinakulär reparation.
• Rehabiliteringskvalitet & Efterlevnad: Tidig skyddad rörelse, progressiv quadstyrkning (NMES, BFR), gåträning är avgörande.
• Patientfaktorer: Ålder, BMI, komorbiditet (diabetes), baslinje quadstyrka, rökstatus.

Delat beslutsfattande är avgörande

Patellektomi är irreversibelt. Alternativ (ORIF, partiell patellektomi, patellaersättning, artroplastik) bör utnyttjas eller diskuteras. En grundlig preoperativ samtal som täcker dessa funktionskompromisser, den förlängda rehabinsatsen (6–12+ månader) och sannolikheten för framtida artrit/TKA är vårdstandarden.