Vad är utvecklingsstörningar? Definition, orsaker och typer

Utvecklingsstörningar är funktionsnedsättningar som uppträder under barndomen eller tonåren och som kan medföra betydande begränsningar i den enskilda individens liv. En god förståelse för dessa tillstånd är viktig för föräldrar till barn med utvecklingsstörningar, lärare, socionomer samt alla andra som möter personer med funktionsnedsättningar i sitt dagliga arbete.

Vad är en utvecklingsstörning?

En utvecklingsstörning definieras som ett tillstånd som innebär fysiska eller kognitiva funktionsnedsättningar, som uppkommer före 22 års ålder, som förväntas bestå under hela livet och som yttrar sig genom begränsningar inom flera olika funktionsområden. Det kan exempelvis gälla förmågan att lära sig, kommunicera, röra sig, fatta egna beslut eller klara av vardagslivet på egen hand.

Historisk bakgrund

Omhändertagandet av människor med utvecklingsstörningar har successivt förbättrats över tid. Under 1900-talet upphävdes lagar som krävde sterilisering av personer med intellektuell funktionsnedsättning, och samhället började röra sig bort från stora institutioner mot mer stödjande former för självständigt boende. Även Sverige genomgick denna omvandling, där avinstitutionaliseringen fullföljdes under senare delen av 1900-talet och där lagar om stöd och service idag ger personer med funktionsnedsättning rätt till exempelvis personlig assistans och gruppbostad.

Orsaker

Utvecklingsstörningar kan bero på många olika faktorer, som ofta samverkar med varandra. Vanliga orsaker inkluderar:

• Exponering för skadliga ämnen: både före födseln (prenatalt) och efter födseln (postnatalt), exempelvis alkohol eller andra gifter.
• Genetiska faktorer: ärftliga anlag eller kromosomavvikelser.
• Undernäring: brist på viktiga näringsämnen under kritiska utvecklingsperioder.
• Sjukdomar: infektioner och andra sjukdomstillstånd som påverkar hjärnans utveckling.

Typer av utvecklingsstörningar

De flesta utvecklingsstörningar kan placeras in i en eller flera av följande kategorier:

• Neurologiska tillstånd: autism, cerebral pares och intellektuell funktionsnedsättning.
• Sensoriska funktionsnedsättningar: blindhet och dövhet.
• Metaboliska störningar: exempelvis hypotyreos, det vill säga nedsatt funktion i sköldkörteln.
• Degenerativa tillstånd: exempelvis Retts syndrom, där förmågor som redan utvecklats gradvis går förlorade.

Hur vanligt är det?

Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) i USA lever cirka 13 procent av alla barn med någon form av utvecklingsstörning. Detta gör utvecklingsstörningar till en av de vanligaste formerna av funktionsnedsättning hos barn, vilket understryker vikten av tidig upptäckt, rätt insatser och ett inkluderande samhälle.