Tekniken med lentikulära linser har funnits i över ett sekel. När dessa linser används i tryckt material täcks ytan av många små förstoringslinser, vilket gör att bilden uppfattas olika beroende på betraktarens position – ungefär som hos ett hologram. På senare år har tekniken även tagits till användning i 3D-tv-apparater och spelsystem. Tillverkare har dessutom använt lentikulär teknik i glasögonlinser för att behandla mycket svåra synproblem och hjälpa personer som behöver två olika korrektionsstyrkor.
När lentikulära linser används i glasögon har de vanligtvis endast två olika förstoringar. Ett område av linsen har en viss brytningskorrektionsstyrka, medan ett annat område har en annan. Det är typiskt att en pupillstor cirkel i linsens mitt har en styrka, medan linsens ytterkant har en annan. Vilket område som har den starkaste styrkan beror på vilken typ av synfel som ögonläkaren vill korrigera.
Lentikulära "high-plus"-linser har ett centralt område med högre styrka än linsens ytterdel. De har ofta en trifokallins med 10–15 dioptrier i mitten, vilket gör detta område ganska tjockt, medan resten av linsen hålls tillräckligt tunn för att passa i glasögonbågen. Denna konstruktion ger bäraren intrycket av att ha större pupiller än normalt. High-plus-linser användes oftast av personer med mycket nedsatt syn på nära håll. De användes även för att hjälpa patienter med grå starr att se, innan kirurgiska implantatlinsar blev tillgängliga.
Som en motsats till high-plus-linserna har high-negativa linser en lägre styrka i linsens mitt och en högre styrka på sidorna, vilket gör att mitten blir tunn och ytterkanten tjock. Följaktligen ser bärarens pupiller mindre ut än vanligt. Dessa linser används för patienter som har extremt svårt att se föremål på långt håll och som därför behöver en korrektion på minst minus 10 dioptrier. Även om vissa företag fortfarande erbjuder denna typ av linser kan de flesta patienter idag hitta ett alternativ som inte förändrar utseendet på pupillerna.
En annan typ av lentikulär lins är den bifokala linsen, som uppfanns i slutet av 1700-talet. Dessa linser är inte nödvändigtvis avsedda för patienter med extremt dålig syn, utan snarare för patienter som har problem både med synen på nära och långt håll. Vanligtvis hjälper linsens övre del till att se på långt håll, medan den nedre delen underlättar synen på nära håll. Tekniska framsteg har dessutom gjort det möjligt att tillverka bifokala kontaktlinser och till och med linser som kan ändra styrka med en enkel knapptryckning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online