Det ciliära upphängningsligamentet, som oftast benämns zonula ciliaris eller Zinns zonula, består av ett nätverk av fina fibrer som håller ögats lins på plats. Ligamentet sträcker sig från en vävnadsring som kallas ciliärkroppen till linsen, och spelar en avgörande roll för ögats förmåga att fokusera på olika avstånd.
Ciliärkroppen är en tjock, blodrik ring av vävnad som innehåller de ciliära musklerna. Dessa muskler är centrala för att kontrollera linsens form, vilket gör att ögat kan anpassa sin fokusering efter om vi tittar på något långt bort eller helt nära.
Ciliärkroppens yta är försedd med veck som kallas ciliära utskott. Dessa utskott innehåller kapillärer som utsöndrar kammaren, den klar vätska som fyller ögats framre delar och som bland annat ger näring till linsen och hornhinnan. Det ciliära upphängningsligamentet sträcker sig från de ciliära utskotten fram till linsen.
Upphängningsligamentets främsta uppgift är att hålla linsen i rätt position i ögat. Samtidigt fungerar fibrerna som en överföringslänk mellan de ciliära musklerna och linsen, vilket gör att linsens form kan ändras när ögat fokuserar – en process som kallas accommodation.
När du betraktar avlägsna föremål slappnar de ciliära musklerna av, vilket skapar spänning i upphängningsligamenten. Ligamenten drar då i linsen och gör den tunnare och plattare, vilket är idealiskt för att se skarpt på långt håll. Detta beskrivs bland annat av State University of New York i undervisning om ögats anatomi.
När du istället tittar på närbelägna föremål drar de ciliära musklerna ihop sig, vilket minskar spänningen i upphängningsligamenten. Linsen blir då tjockare och mer rundad tack vare sin egen elasticitet, och ögat kan fokusera tydligt på detaljer nära – till exempel text i en bok eller en mobiltelefonens skärm.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online