Charles Bonnets syndrom upptäcktes av en läkare som behandlade en 69-årig man som besvärades av att se bilder, bland annat spindler och människor som satt i hans vardagsrum. Patienten hade sex månader tidigare fått diagnosen makuladegeneration, även kallad gula fläckens sjukdom. Syndromet är namngivet efter den schweiziske naturvetaren Charles Bonnet, som redan på 1700-talet beskrev liknande synupplevelser hos sin farfar.
Enligt American Psychiatric Association är "en hallucination en sinnesupplevelse som har samma övertygande känsla av verklighet som en verklig perception, men som uppstår utan yttre stimulering av det relevanta sinnesorganet." Personer med Charles Bonnets syndrom delar tre gemensamma kännetecken:
Insikten att hallucinationerna inte motsvarar verkligheten skiljer syndromet från psykiatriska tillstånd och är ofta avgörande för diagnosställandet.
Charles Bonnets syndrom drabbar patienter vars syn är nedsatt med mellan 10 och 30 procent. Vanliga bakomliggande ögonsjukdomar är makuladegeneration, grön starr (glaukom), grå starr och diabetesrelaterade ögonförändringar. Tillståndet är vanligast hos äldre, eftersom åldersrelaterade synproblem är den dominerande orsaken.
Patienternas hallucinationer kan variera från enkla geometriska former och mönster till detaljerade scener med stora föremål, till exempel en buss i vardagsrummet. Andra vanliga upplevelser är ansikten, djur, blommor eller hela personfigurer. Vissa patienter rapporterar även hörselhallucinationer, men det råder oenighet bland forskare om dessa faktiskt ingår i Charles Bonnets syndrom eller beror på något annat tillstånd.
Enligt Canadian Medical Association är "den specifika orsaken till hallucinationerna okänd; de tros dock oftast bero på bristande eller förändrad visuell input till hjärnan, vilket ger ett slags frigörelsefenomen som liknar fantomsmärta efter amputation." Med andra ord börjar hjärnan själv producera bilder när den inte längre får tillräckligt med information från ögonen.
De flesta patienter störs inte av sina hallucinationer och behöver därför ingen behandling. Många lär sig leva med upplevelserna när de väl förstått vad de beror på. Enkla åtgärder som att blinka, titta bort eller ändra ljusförhållandena kan ibland få hallucinationerna att försvinna tillfälligt.
Vissa patienter har dock rapporterat positiva resultat av läkemedel som risperidon, cisaprid, karbamazepin, klonazepam, valproat, selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), gabapentin och olanzapin. Behandling bör alltid ske i samråd med läkare, eftersom alla läkemedel kan ha biverkningar. Att söka hjälp hos ögonläkare för att optimera eventuell kvarvarande synförmåga är också en viktig del av vården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online