Kontaktlinser har många användningsområden – mode, terapi och kosmetik – och har blivit mycket prisvärda. De kan fylla samma funktion som glasögon men är mer estetiskt tilltalande och i princip omärkliga. Tidiga kontaktlinser var begränsade när det gällde komfort och hur länge de kunde bäras. Med tiden har förbättrade linmaterial gjort det möjligt att bära linser under långa perioder utan att kompromissa med ögonhälsan eller synen.
Idén om kontaktlinsen föreställdes första gången av Leonardo da Vinci år 1508. I essän "Codex of the Eye, Manual D" introducerade da Vinci den optiska principen bakom kontaktlinser. Han var dock inte främst intresserad av att korrigera synfel, utan mer fascinerad av ögats ackommodationsmekanismer. År 1636 beskrev René Descartes ett vätskefyllt glaströr som skulle placeras direkt på hornhinnan.
Under de följande 200 åren utvecklade andra forskare olika koncept, men ingen skapade faktiskt en modell som kunde bäras på ögat för synkorrigering förrän i slutet av 1800-talet.
Under denna period pågick omfattande forskning kring utvecklingen av kontaktlinser, och det råder fortfarande viss debatt om vem som faktiskt skapade de första linserna. De första linserna korrigerade inte alltid synen. År 1887 skapade F.E. Muller, en tysk glasmästare, ett glaskornealskal som anpassades till en patients öga, även om detta rapporterades först senare. År 1888 beskrev den tyske fysiologen Adolf Eugen Fick processen för att tillverka och anpassa kontaktlinser.
August Müller var den första som skapade en kontaktlins med brytningsstyrka som kunde korrigera synen. Under de följande femtio åren gjordes dock få framsteg inom området.
År 1936 skapade företaget Rohm and Haas en transparent plast, och senare samma år använde William Feinbloom detta material i en kontaktlins. Linsens centrum bestod av klarglas medan ytterkanten var tillverkad av plast. År 1948 skapade Kevin Tuohy en lins helt av plast. Denna lins var dock inte särskilt bekväm att bära, och under de följande åren förfinade forskare designen för att göra linserna tunnare och bekvämare.
År 1959 publicerade Otto Wichterle och Drahoslav Lim artikeln "Hydrophilic gels for biological use" i den ansedda tidskriften Nature. Informationen i artikeln, som först togs tillvara i andra länder, ledde till lanseringen av de första mjuka kontaktlinserna. Den första godkändes i USA år 1971.
Mjuka kontaktlinser blev snabbt populärare tack vare sin högre komfort. Plastpolymererna som används i linser har genomgått många förbättringar, bland annat genom ökad syrepermeabilitet, vilket gör linserna bekvämare och lättare att tolerera under längre tid.
Eftersom mjuka kontaktlinser så småningom blev obekväma att bära började Klas Nilsson, en praktiserande optiker i Sverige, övertala sina patienter att byta ut sina linser regelbundet. Linsernas höga kostnad gjorde dock detta svårt i praktiken.
En grupp danska kliniker utvecklade därefter en tillverkningsprocess som kunde massproducera mjuka linser till låg kostnad. Denna lins, kallad "Danalens", lanserades 1987. År 1988 köpte Johnson & Johnson tekniken och lanserade Acuvue-linsen – den första prisvärda linse med förlängd bärtid. Produktens framgång fick andra företag att följa efter, och idag är de flesta mjuka linser avsedda att bytas ut regelbundet, oftast inom en månad eller tidigare.
Utvecklingen har fortsatt med linser för daglig engångsanvändning, toriska engångslinser för personer med astigmatism samt färgade kontaktlinser. Multifokala mjuka linser utvecklades 1999. Materialen som kontaktlinser tillverkas av fortsätter att förfinas för att öka både komfort och synskärpa.
Vissa experter tror dock att antalet kontaktlinsbärare kan komma att minska i takt med att refraktiv ögonkirurgi blir alltmer populär. Oavsett vad framtiden har att erbjuda har kontaktlinserna redan gjort ett enormt avtryck i synkorrigeringens historia.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online