Färgblindhet, även kallad färgseendestörning, drabbar ungefär en av varje 33 000 personer i USA. Tillståndet påverkar en persons förmåga att urskilja specifika färger, och i vissa fall alla färger. Färgblindhet uppstår hos individer med funktionsstörningar i näthinnan – det tunna lager av sinnceller som klär ögats insida och fångar upp ljus.
Det finns tre huvudtyper av färgblindhet:
Total färgblindhet (akromatopsi) är den ovanligaste formen. Personer med total färgblindhet ser endast nyanser av grått, svart och vitt, och lider oftast av kraftig ljuskänslighet.
Röd/grön-färgblindhet är den vanligaste formen. Personer med denna typ kan endast skilja röda och gröna färger åt när de kontrasteras mot andra färger.
Blå-gul färgblindhet innebär att personen har svårt att urskilja färgerna blått och gult.
Ärftliga genetiska defekter är den vanligaste orsaken till färgblindhet. Tillståndet kan dock också förvärvas genom sjukdomar som kronisk alkoholism, leversjukdom, diabetes, glaukom, multipel skleros och ögonsjukdomen retinitis pigmentosa.
Andra orsaker är ögonskador till följd av stroke eller olyckor, hög ålder samt exponering för gifter som gödningsmedel, kolmonoxid och blyhaltiga kemikalier. Vissa läkemedel – bland annat blodtrycksmediciner, antibiotika, läkemedel mot psykiska och neurologiska sjukdomar samt barbiturater – kan också orsaka färgblindhet.
De flesta som drabbas av färgblindhet är män, särskilt kaukasiska män. Kvinnor är dock oftast bärare av den defekta genen och är de som för vidare tillståndet till sina söner.
En färgblind man ger vidare bärarskapet till sina döttrar, vars söner har 50 procents chans att ärva färgblindheten. Däremot får inte mannens egna söner tillståndet. Mannens systrar blir bärare av genen, och deras söner har också 50 procents risk att födas färgblinda.
Ett av de vanligaste diagnostiska testen är Titmus II Vision Center Perception Test, som mäter röd/grön-färgblindhet. Testet innebär att personen tittar genom ett visningsinstrument på tecken mot en svart bakgrund med gul kontur, för att avgöra om hen kan skilja rött från grönt.
Två andra vanliga tester är American Optical/Hardy, Rand and Ritter Pseudoisochromatic Test och Ishihara-testet. I båda dessa försöker testpersonen tolka färgfläckar och figurer som är arrangerade på plattor.
Ärftlig färgblindhet går idag inte att behandla. Personer med tillståndet kompenserar ofta med inlärda strategier, exempelvis att känna igen trafikljusens ordning eller vägmärkens form.
Färgblindhet som förvärvats genom sjukdomar, kemikalier eller läkemedel kan däremot både förvärras och förbättras över tid.
De flesta med färgblindhet har tillräckligt god syn och lever ett normalt liv. Inom vissa yrken – som brandförsvaret, vissa medicinska specialiteter och delar av transportbranschen – får personer med färgblindhet dock inte arbeta, på grund av säkerhetskrav.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online