Färgblindhet är en synnedsättning som gör det svårt att skilja mellan vissa färger. De potentiella farorna och frustrationerna som tillståndet medför driver ofta oroade föräldrar att försöka upptäcka funktionsnedsättningen så tidigt som möjligt. Redan innan ett barn har visat några tydliga symtom på färgblindhet kan synundersökningar användas för att screena för tillståndet. Även om färgblindhet idag inte går att bota, gör en tidig upptäckt hos småbarn det möjligt för föräldrar att förbereda sig och anpassa vardagen i god tid.
Kemisten John Dalton räknas som den första person som vetenskapligt beskrev färgblindhet. Hans upptäckter banade väg för senare professorer och optiker att utveckla tester för att identifiera tillståndet. Dr. Shinobu Ishihara, japansk professor vid Tokyos universitet, tog fram ett av de första allmänt accepterade testen för färgblindhet. Tyvärr kunde detta test endast avgöra om patienten hade svårt att se rött och grönt. Med tiden utvidgades testmetoderna till att täcka alla former av färgblindhet. Vissa tester riktar sig dessutom särskilt mot barn, vilket möjliggör tidig upptäckt redan i unga år.
För det mesta hindrar inte färgblindhet ett normalt liv. I situationer där felfri färguppfattning är absolut nödvändig blir tillståndet dock ett verkligt problem. Vissa yrken diskvalificerar automatiskt sökande som lider av färgblindhet. Färgblinda piloter får exempelvis inte flyga på natten och kan därför nekas anställning inom flygbolag. Dessutom kan bilkörning visa sig farlig eller svår för en färgblind person – oförmågan att skilja trafikljusens färger utgör en uppenbar trafikfara. Många färgblinda kan dock skilja mellan nyanser, även om de inte uppfattar färgerna på samma sätt som andra.
Färgblindhet kan upptäckas innan symtomen blivit uppenbara, eller bekräftas efter att synproblem har uppstått. Ishihara-testet består av ett antal plattor fyllda med slumpmässiga prickar i olika färger. Vissa prickar är tonade i en annan färg än resten och bildar tillsammans en siffra. För en färgblind person är denna siffra osynlig. Eftersom småbarn ofta inte behärskar siffror används vanligtvis andra tester på yngre barn. Tester som Farnsworth D-15 kräver att färgerna ordnas i en speciell följd, medan andra tester bygger på att patienten matchar färger mot varandra.
Färgblindhet kan även förutsägas före födseln. Eftersom tillståndet ofta är ärftligt kan risken för genetisk disposition beräknas med god noggrannhet. Färgblindhet är en recessiv egenskap som bärs av X-kromosomen. Om en persons släkthistoria visar att den färgblinda genen finns på samtliga X-kromosomer (en för män, två för kvinnor) kan man fastställa att personen kommer att födas med färgblindhet.
Det finns många former av färgblindhet, men alla härstammar från antingen förvärvade eller ärftliga orsaker. Färgblindhet kan förvärvas genom skador på ögat eller hjärnan. Vanligare är dock att tillståndet ärvs och då tar sig formen av monokromasi, dikromasi eller anomal trikromasi. Monokromasi innebär total färgblindhet – världen uppfattas enbart i olika gråtoner. Dikromasi och anomal trikromasi påverkar i stället förmågan att skilja mellan rött och grönt, eller blått och gult.
Ärftlig färgblindhet kan inte förebyggas, men en tidig upptäckt hjälper föräldrar och barn att proaktivt hantera situationen. Lärare kan informeras om barnets färgblindhet och vidta lämpliga åtgärder i klassrummet. Det kan handla om att använda krita som syns tydligt mot den svarta tavlan, samt att se till att pennor, markörer och kritor framträder tydligt på papper. Små anpassningar som dessa gör stor skillnad för barnets lärande och självförtroende.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online