Det är osannolikt att synhjälpmedel användes i det antika Egypten, Grekland eller Rom. Även om kejsar Nero enligt uppgift ska ha använt en smaragd för att titta på gladiatorspelen, valde han den troligen för den gröna färgens skull, som skärmade av solljusets blänk. De gamla kineserna sägs ofta ha utvecklat glasögon redan för 2 000 år sedan, men deras linser användes enbart för att skydda ögonen från onda krafter – inte för att förbättra synen.
De första verkliga synhjälpmedlen utvecklades runt år 1000 e.Kr., när så kallade lässtensar – enkla förstoringsglas – togs fram för att hjälpa munkar att läsa och skriva. Venedigarna blev skickliga på att tillverka dessa glaslässtensar, som placerades direkt på texten. Med tiden började de även tillverka bågar med glaslinsor som bars framför ögonen.
De första riktiga glasögonen, alltså bågar med skalmar, tillverkades sannolikt någon gång mellan 1268 och 1289, men uppfinnarens namn är fortfarande okänt. Den tidigaste kända konstnärliga avbildningen av glasögon finns i målningar av Tomasso da Modena från år 1352. Där syns munkar som läser och kopierar manuskript med förstoringsglas vilande på näsan.
Linserna utvecklades successivt för att hjälpa människor med olika typer av synfel. De första linserna användes för läsning och för att korrigera ålderssynthet. På 1500-talet introducerades konkava linser mot närsynthet – påve Leo X ska ha använt sådana under sina jakter.
Användningen av glasögon spred sig från Italien till resten av Europa, bland annat Nederländerna, Spanien, Tyskland, Frankrike och England. I koloniala Amerika var glasögon en lyxvara, eftersom de alltid behövde importeras från Europa.
På 1780-talet tröttnade Benjamin Franklin på att ständigt växla mellan avståndsglasögon och läsglasögon. Han utvecklade därför det som senare skulle komma att kallas bifokala glasögon. År 1827 tog den londonbaserade optikern John Isaac Hawkins steget vidare och konstruerade trifokala glasögon. Han patenterade också begreppen "bifokal" och "trifokal".
Ett av de största praktiska problemen med tidiga glasögon var hur de skulle hållas på plats utan att ramla av näsan. De äldsta modellerna bestod av kvartslinser monterade i v-formade fästen som vilade direkt på näsryggen. På 1600-talet experimenterade spanjorer med band som knöts över öronen, men idén slog aldrig igenom. När glasögonen nådde Kina försökte man till och med fästa keramiska vikter vid banden för att hålla dem spända.
Den definitiva lösningen kom år 1730, när den londonbaserade optikern Edward Scarlett utvecklade styva skalmar som vilade över öronen. Denna konstruktion spred sig snabbt över hela Europa och blev förebilden för de glasögon vi bär än idag.
Många olika glasögonmodeller har sett dagens ljus genom århundradena. Historiskt sett syftade begreppet "spectacles" på bågar med skalmar, medan "eyeglasses" avsåg linser utan skalmar – idag används termerna dock omväxlande.
Monokeln, som korrigerar synen på ett öga, utvecklades i Tyskland på 1700-talet och nådde England under 1800-talet. Österrikaren J.F. Voigtländer tillverkade monokler i Wien och bidrog starkt till deras popularitet bland överklassmän i Tyskland och Ryssland. Monokeln förblev modern fram till slutet av första världskriget, men föll sedan ur mode på grund av sina starka associationer med den tyska militären.
Lorgnetten, glasögon som hölls i ett handtag istället för att bäras över öronen, utvecklades på 1700-talet av den engelske optikern George Adams. Lorgnetter var ofta konstnärligt utsmyckade och blev mycket populära bland fashionabla engelska damer.
Pince-nez, glasögon utan skalmar som klämde fast vid näsan, dök upp första gången på 1840-talet men blev verkligen populära under senare delen av 1800-talet. De fanns i många stilar för både män och kvinnor och hade den praktiska fördelen att de enkelt kunde tas på och av.
Fram till relativt nyligen var många européer – och senare även amerikaner – tveksamma till att bära glasögon offentligt. I England och Frankrike ansågs det nästan som en skam att erkänna att man behövde synhjälp. Adelsmän föredrog därför ofta monokeln, som diskret kunde plockas fram och stoppas undan efter behov.
I Spanien var bilden helt annorlunda. Där betraktades glasögon som en statussymbol, och man trodde att de fick bäraren att framstå som intelligent och värdig. Ändå skrev optikern doktor Norburne Jenkins så sent som i början av 1900-talet att glasögon sällan borde bäras i offentlighetens ljus, och att de särskilt ansågs vanställande för kvinnor och flickor.
Kring år 1914 började dock stigmat kring glasögon blekna, och allt fler vågade bära dem öppet. Sköldpaddsskalsbågar blev trendiga i början av seklet, medan pince-nez förblev populärt bland äldre fram till 1930-talet. Under 1930-talet bidrog Hollywoods kändisar till solglasögonens genombrott – och därmed förvandlades glasögonen från renodlat synhjälpmedel till ett självklart modeplagg.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online