Dockögonfenomenet – på medicinskt språk den okulocefaliska reflexen – är ett viktigt neurologiskt test som används för att bedöma hur hjärnstammen fungerar hos patienter med nedsatt medvetandegrad. Vid undersökningen vrids huvudet passivt och snabbt åt ena sidan, medan ögonrörelserna noggrant iakttas.
Hos en vaken människa styrs blicken viljemässigt, och ögonen hålls fixerade på en vald punkt även när huvudet rör sig. Hos en medvetslös patient med intakt hjärnstam tar i stället reflexen över: ögonen rör sig då åt motsatt håll i förhållande till huvudets vridning, nästan som om de fastnat vid en och samma punkt i rummet. Detta beskrivs som ett positivt, alltså normalt, dockögonfenomen.
Om ögonen däremot följer passivt med när huvudet vrids – ungefär som en dockas stela glasögon – är reflexen frånvarande. Ett sådant fynd kan tyda på allvarlig påverkan av hjärnstammen eller de nervbanor som styr ögonrörelserna, och ses bland annat vid följande tillstånd:
Hos patienter i djup koma eller med kraftigt sänkt medvetandegrad kan dockögonfenomenet vara förändrat eller helt upphävt. Hur reflexen svarar ger vårdpersonalen värdefull information om komats djup och svårighetsgrad samt om hjärnstammen fortfarande fungerar.
Vid hjärndöd, då all hjärnfunktion har upphört oåterkalleligt, är den okulocefaliska reflexen alltid frånvarande. Att ögonen följer med huvudet är därför ett av flera kriterier som ingår i utredningen vid misstanke om hjärndöd.
Skador på specifika delar av hjärnstammen, exempelvis mellanhjärnan (mesencephalon) eller hjärnbryggan (pons), kan bryta de nervbanor som koordinerar ögonrörelserna. Reflexen blir då svag, asymmetrisk eller helt upphävd.
Lillhjärnan har en central roll för koordinationen av rörelser och balans och samverkar tätt med systemen som styr ögonrörelserna. Skador eller sjukdomar i lillhjärnan kan därför också ge onormala fynd vid testet.
Vissa läkemedel och gifter, exempelvis starkt sövande preparat som bensodiazepiner, barbiturater eller stora mängder alkohol, kan dämpa centrala nervsystemet och påverka kontrollen av ögonrörelserna. Det kan tillfälligt göra reflexen svår att utlösa eller förändra dess utslag.
Ett positivt dockögonfenomen är aldrig ett entydigt tecken på någon enskild diagnos. Fyndet måste alltid tolkas tillsammans med övriga kliniska fynd, symtom och kompletterande undersökningar, som datortomografi, magnetresonanstomografi och andra hjärnstamsreflexer. Testet får dessutom inte utföras om det finns misstanke om skada på halskotpelaren, eftersom vridningen av huvudet då kan förvärra eventuella skador.
Undersökningen utförs och tolkas alltid av vårdpersonal, oftast en läkare med neurologisk kompetens. Utifrån helhetsbilden går det sedan att identifiera den bakomliggande orsaken och inleda en adekvat behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online