En VEP-mätning (visuellt evokerat potential) registrerar de elektriska signaler som hjärnans synbark producerar som svar på visuella stimuli, exempelvis schackrutiga mönster eller blinkande ljus. Testet används ofta för att utreda sjukdomar i synnerven och synbanorna, såsom synnervsinflammation eller multipel skleros.
De normala referensintervallen varierar beroende på vilka parametrar som mäts. Här är de viktigaste måttvärdena och deras typiska normalområden:
P100-latensen anger tiden tills den första stora positiva toppen i VEP-kurvan inträffar. Hos vuxna ligger normalvärdet vanligtvis mellan 90 och 110 millisekunder (ms). Värdet kan variera något beroende på ålder och de rådande testförhållandena.
N75-latensen mäter tiden tills den första stora negativa toppen i kurvan uppträder. Hos vuxna är normalintervallet vanligtvis 70–90 ms.
P100-amplituden beskriver höjden på P100-toppen i förhållande till baslinjen. Normalt ligger amplituden mellan 5 och 15 mikrovolt (µV).
Detta mått visar skillnaden i P100-latens mellan de två ögonen. En normal interokulär skillnad är typiskt mindre än 5 ms.
Det exakta normalområdet för VEP-resultat kan skilja sig något mellan olika laboratorier och undersökningsprotokoll. Därför är det viktigt att alltid jämföra resultaten med de specifika referensvärden som anges av den aktuella undersökningskliniken eller av vårdpersonalen som tolkar svaret.
Det är normalt att VEP-svaren från de två ögonen liknar varandra, men små skillnader mellan ögonen förekommer hos vissa individer utan att det behöver betyda något onormalt. Den vårdgivare som utför VEP-testet bedömer och tolkar eventuella betydelsefulla skillnader mellan ögonen utifrån patientens totala kliniska bild och sjukdomshistoria.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online