En person som saknar ögon kan inte få sin ögonöppning bedömd enligt Glasgow Coma Scale (GCS), eftersom den komponenten då inte går att mäta korrekt. I dessa situationer används i stället en modifierad version av skalan, mGCS, där poängen för ögonöppning ersätts av en bedömning av verbal respons.
Glasgow Coma Scale utvecklades i Glasgow 1974 av Graham Teasdale och Bryan Jennett och används världen över för att snabbt bedöma en patients medvetandenivå, till exempel efter huvudtrauma. Den ursprungliga skalan bygger på tre delmoment: ögonöppning (E), verbal respons (V) och motorisk respons (M), vilket ger en maximal poäng på 15.
När ögonöppning inte kan bedömas utelämnas E-delen helt, och resultatet redovisas som en kombination av verbal och motorisk respons. Bedömningen görs enligt följande:
Den totala poängen får genom att addera resultaten för verbal och motorisk respons. Eftersom ögonöppningen utelämnas blir det högsta möjliga värdet lägre än på den traditionella skalan – summan ligger i intervallet 2–10 poäng, där högre poäng speglar en högre medvetandenivå. Resultatet anges oftast med bokstäverna, till exempel mGCS V4M5, så att det är tydligt vilka moment som ingår i bedömningen.
Tänk dig en person utan ögon som endast ger ifrån sig obegripliga ljud och inte visar någon motorisk respons alls. Personen får då resultatet mGCS V2M1, vilket tyder på en mycket låg medvetandenivå. Jämför detta med en person som talar förvirrat men lokaliserar smärtestimulering – mGCS V4M5 – vilket indikerar en betydligt bättre medvetandegrad. Ju högre siffror, desto bättre är patientens tillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online