Det kan kännas förvånande, men vår förmåga att uppfatta färger är inte lika stark överallt i synfältet. Färgerna i utkanten av vårt seende verkar ofta mattare och mindre distinkta än de vi ser rakt framför oss. Förklaringen ligger i näthinnans uppbyggnad och hur olika typer av sinnesceller är fördelade.
Näthinnan innehåller två huvudtyper av fotoreceptorer: tappar och stavar. Tapparna ansvarar för färgseendet och fungerar bäst i gott ljus. Vi har tre sorters tappar, var och en känslig för ett visst område av ljusets våglängder – korta (blått ljus), medellånga (grönt ljus) och långa (rött ljus). Tillsammans gör dessa att hjärnan kan återskapa hela det färgspektrum vi upplever.
Stavarna är däremot okänsliga för färg, men de är betydligt känsligare för svagt ljus. Det är tack vare stavarna som vi kan se i dunkla miljöer – fast då endast i gråskala.
Tapparna är tätt koncentrerade i näthinnans centrala del, den så kallade gula fläcken (macula), och framför allt i dess innersta punkt, fovean. Här är tätheten av tappar som störst, vilket ger oss detaljerad, skarp och färgstark syn när vi riktar blicken mot något.
Längre ut mot näthinnans kanter minskar tätheten av tappar kraftigt, medan stavarna tar över och dominerar. Eftersom stavarna inte kan registrera kulörer blir vårt perifera seende betydligt sämre på att skilja färger åt. Ändå finns vissa tappar kvar även i periferin, vilket innebär att vi faktiskt kan se färger där – dock inte lika levande eller tydligt definierat.
Vi ser alltså färger även i det perifera synfältet, men färguppfattningen där är mindre exakt och kan verka dämpad eller mindre mättad. Fenomenet beror på fördelningen och tätheten av tappceller i näthinnan samt gula fläckens specialisering för detaljerad och korrekt färgsyn. Som kompensation är perifera synfältet istället utmärkt på att upptäcka rörelser och fungera i mörker – precis de egenskaper stavarna är byggda för.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online