```html
Vad skulle hända om en av ögats tre tappyper slutade fungera?
I näthinnan finns tre typer av tappar – specialiserade sinnceller som gör färgseende möjligt. Varje typ reagerar på olika våglängder av ljuset: korta våglängder (blått), medellånga (grönt) och långa (rött). Om en av tappyperna slutar fungera uppstår ett tillstånd som kallas dikromatopsi. Personen har då två fungerande tappyper kvar och uppfattar färger genom ett kraftigt reducerat spektrum.
Vilka effekter detta får beror på vilken typ av tapp som påverkats:
Protanopi – när de långvågiga (L-)tapparna fallerar
- Svårighet att skilja röda och gröna nyanser åt.
- Rött ljus upplevs som markant mörkare än normalt.
- Röda och orangea färger kan se bruna eller gulaktiga ut.
- Nedsatt känslighet för långa våglängder, det vill säga rött ljus.
Deuteranopi – när de medelvågiga (M-)tapparna fallerar
- Svårighet att skilja gröna och röda nyanser åt.
- Grönt kan uppfattas som beige eller rödbrunt.
- Till skillnad från vid protanopi påverkas ljusheten i rött relativt lite.
- Nedsatt känslighet för medelvågor, alltså grönt ljus.
Tritanopi – när de kortvågiga (S-)tapparna fallerar
- Svårighet att skilja blåa och gula nyanser åt.
- Blått kan te sig grönaktigt, medan gult kan uppfattas som violett eller rosa.
- Markant ovanligare än de båda röd-grön-formerna av färgblindhet.
- Nedsatt känslighet för korta våglängder, alltså blått ljus.
Anpassning till vardagen
Protanopi och deuteranopi är de vanligaste formerna och drabbar framför allt män, eftersom anlagen ofta ärvs via X-kromosomen. Tritanopi är däremot mycket sällsynt. Människor med nedsatt färgseende utvecklar med tiden effektiva strategier för att kompensera, till exempel att i högre grad lita på ljushet, kontext och mönster för att skilja föremål åt i omgivningen.
