Herpesvirus tillhör en virusfamilj som kallas herpesviridae och numreras HHV (humant herpesvirus) 1–8. Dessa virus orsakar en rad olika sjukdomar, bland annat munsår, könsherpes, vattkoppor, bältros, infektion med Epstein-Barr-virus, cytomegalovirus, roseolovirus samt det virus som är kopplat till Kaposis sarkom. Herpesvirus har flera gemensamma drag – de ger exempelvis livslånga infektioner som inte kan botas – men de olika virusen ger mycket skilda symtom och varierar kraftigt i svårighetsgrad.
Munsår orsakas av HHV-1, även kallat HSV-1 (herpes simplex 1), men kan i sällsynta fall även utlösas av HSV-2, viruset som i första hand ger könsherpes.
HSV-1 är ett av de herpesvirus som ligger vilande i nervceller och som vid återaktivering ger hudbesvär i det område som motsvarande nerv försörjer (de övriga herpesvirusen ligger i stället vilande i celler i immunförsvaret). Smitta sker via direktkontakt med hud som har aktiva blåsor, men enligt Mayo Clinic kan viruset även spridas genom att man delar föremål som tallrikar och läppprodukter. Personer med nedsatt immunförsvar kan enligt samma källa smittas även när såren redan har läkt.
Precis som vid andra herpessjukdomar kommer ett prodromstadium före utbrottet: en brännande, stickande eller kliande känsla innan blåsorna bryter ut. Antiviral behandling – exempelvis aciklovir, valaciklovir eller famciklovir – är mest effektiv om den påbörjas under detta tidiga stadium. Lokalbedövning med lidokain eller bensylalkohol kan lindra besvären. Munsår läker dessutom oftast snabbt av sig självt, även helt utan behandling.
Könsherpes orsakas av HHV-2 (HSV-2) och, betydligt mer sällan, av HSV-1. Liksom HSV-1 ligger viruset vilande i nervceller efter den första infektionen och ger blåsor i huden runt den nerv där det gömmer sig.
HSV-2 sprids genom nära kontakt med drabbad hud, oavsett om ett utbrott pågår eller inte. Att viruset kan överföras utan synliga blåsor kallas asymptomatisk virusspridning. Behandlingen består av antivirala läkemedel; lokalt verkande preparat rekommenderas inte. Den som får täta utbrott kan erbjudas en daglig suppressiv behandling, som minskar risken för nya utbrott och risken att smitta sina sexualpartner. Kondom minskar risken för överföring, men eftersom HSV-2 också kan smitta via hud som inte täcks av kondomen ger skyddet inte fullständig säkerhet.
Vattkoppor orsakas av varicella-zosterviruset (VZV), även kallat HHV-3. Samma virus står för bältros när det återaktiveras senare i livet. Den första infektionen ger alltid vattkoppor – aldrig bältros – oavsett vid vilken ålder man smittas; först vid ett återfall utvecklas bältros. Liksom HHV-1 och HHV-2 ligger VZV vilande i nervceller.
VZV smittar bara personer som inte redan haft vattkoppor. Viruset sprids lätt via blåsornas vätska eller genom hostning och nysningar. Det finns ett effektivt vaccin: enligt amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC utvecklar mellan åtta och nio av tio vaccinerade aldrig sjukdomen, och de som ändå insjuknar får betydligt lindrigare symtom.
När VZV återaktiveras uppstår bältros (herpes zoster). Tillståndet gör mer ont och kliar mindre än vattkoppor och kännetecknas av ett hudutslag, ofta följt av kraftig smärta längs den nerv där viruset legat vilande. Behandlingen består av antivirala läkemedel kompletterade med kortikosteroider för att dämpa nervinflammation och nervskador. Smärtlindring ges med receptfria eller narkotiska värktabletter beroende på smärtans svårighetsgrad, och kalaminlotion samt kapsaicinkräm kan lindra lokalt.
Hos vissa kvarstår smärtan även efter att utslaget har läkt. Detta tillstånd kallas postherpetisk neuralgi (PHN) och kan vara mycket plågsamt. Det behandlas med lågdosbehandling med tricykliska antidepressiva, antiepileptika samt narkotiska smärtstillande medel, ibland fortsatta kortikosteroider och andra metoder som elektrisk nervstimulering.
Herpesvirus orsakar även flera mindre kända sjukdomar: infektion med Epstein-Barr-virus, cytomegalovirus, roseolovirus samt Kaposis sarkom-associerat herpesvirus. Alla dessa virus ligger vilande i celler i immunförsvaret.
Epstein-Barr-virus (HHV-4) är vanligt och ger oftast inga symtom hos barn, men leder ofta till körtelfeber (mononukleos) hos unga vuxna. Cytomegalovirus (HHV-5, CMV) är likaså vanligt och ger normalt inga besvär, men enligt CDC riskerar barnet medfödda skador om en gravid kvinna överför viruset. CMV kan också ge synskador och andra problem hos hivpositiva och personer med nedsatt immunförsvar. HHV-6 och HHV-7 orsakar båda tredjedagsfeber (roseola), som ger feber och utslag hos små barn. HHV-8, Kaposis sarkom-associerat herpesvirus, kan slutligen ge upphov till Kaposis sarkom, en hudcancer som framför allt ses hos personer med aids.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online