Lepromatös spetälska (LL-spetälska) skiljer sig från andra former av sjukdomen genom att bacillerna är relativt lätta att påvisa. Detta beror på deras mycket höga antal samt deras förekomst i många olika vävnader och kroppsvätskor, bland annat hudlesioner, lymfkörtlar och nässekret. Just därför räknas LL-spetälska som den mest smittsamma formen av sjukdomen.
LL-spetälska kännetecknas av utbredda hudförändringar som ofta beskrivs som nodulära (knölformade) eller diffusa. Dessa lesioner innehåller enorma mängder Mycobacterium leprae, bakterien som orsakar spetälska. Eftersom bacillerna finns i så stort antal kan de enkelt identifieras med mikroskopi, till exempel med Ziehl-Neelsen-färgning, en standardmetod som rutinmässigt används vid diagnos av spetälska.
Vid LL-spetälska finns bacillerna inte bara i hudförändringarna utan även i andra delar av kroppen, såsom nässlemhinnan och lymfkörtlarna. Det innebär att läkaren kan ta prover från flera olika ställen, vilket ökar chansen att påvisa bakterierna och gör diagnosen betydligt mer okomplicerad än vid andra former av spetälska där bacillerna kan vara få och svårupptäckbara.
Den höga bakteriemängden gör också att LL-spetälska är betydligt mer smittsam än andra former av sjukdomen. Personer med LL-spetälska utsöndrar stora mängder baciller via hudförändringar och nässekret, vilket ökar risken för överföring till närstående och andra nära kontakter.
Det är dock viktigt att komma ihåg att tidig upptäckt och snabb behandling kan begränsa spridningen av LL-spetälska och förhindra allvarliga komplikationer. Framsteg inom spetälskekontrollprogrammen och tillgången till effektiv kombinationsbehandling med flera läkemedel (multidrogterapi) har avsevärt minskat förekomsten av LL-spetälska världen över.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online