Hiv-tester söker antingen efter antikroppar mot viruset eller efter virusets genetiska material (RNA). Oavsett vilken metod som används gäller samma grundprincip: ett positivt resultat innebär att hiv har påvisats, medan ett negativt resultat innebär att inget virus har hittats i provet.
Ett positivt resultat vid ett hiv-test – vare sig det är ett antikroppstest eller ett RNA-test – betyder att hiv har påvisats och att den testade personen har blivit smittad av viruset. Personen betraktas då som hiv-positiv.
Om det första testet ger ett positivt utslag utförs alltid ett bekräftelsetest innan någon diagnos ställs. Ett positivt besked lämnas alltså aldrig förrän två tester har genomförts. Analysen görs på samma blodprov som togs vid det första testet, så den testade behöver vanligtvis inte lämna ett nytt prov. Detta tvåstegsförfarande minskar risken för falskt positiva svar.
Ett negativt resultat betyder att inget hiv har påvisats i provet. Ett negativt testsvar betyder dock inte alltid att den testade personen är helt fri från viruset.
En person som får ett negativt resultat kan i sällsynta fall ändå vara hiv-smittad. Orsaken är att testet kan ha gjorts under den så kallade fönstertiden – perioden direkt efter smittotillfället innan kroppen hunnit bilda en mätbar mängd antikroppar, eller innan virusmängden i blodet blivit hög nog för att kunna upptäckas. Med moderna tester är fönstertiden kortare än förr, ofta cirka 2–6 veckor beroende på testmetod. Vid fortsatt osäkerhet rekommenderas därför ett kontrolltest någon tid senare.
En hiv-diagnos är första steget för att kunna hantera sjukdomen. Den som diagnostiserats bör därefter träffa sin läkare regelbundet för att följa hur viruset utvecklas i kroppen och för att fatta välgrundade beslut om behandling. Dagens antiretrovirala behandling är mycket effektiv: de flesta som får behandling kan leva ett långt och friskt liv, och hos välbehandlade personer blir virusmängden så låg att viruset inte längre överförs vid sex.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online