Att testa sig för HIV kan väcka stark oro, särskilt om man är rädd för att testresultatet inte ska vara tillförlitligt. De flesta HIV-tester som finns idag är dock mycket pålitliga och har en noggrannhet på upp till 99,5 procent. Trots detta kan det ibland förekomma falska positiva eller falska negativa resultat.
De vanligaste HIV-testerna mäter i själva verket inte viruset direkt. Istället letar de efter antikroppar som kroppen bildar i sitt försök att bekämpa infektionen. Felaktiga resultat kan bero på att kroppen tar lång tid på sig att utveckla dessa antikroppar, eller på att andra virus orsakar produktionen av liknande antikroppar.
ELISA är det första test som utförs på en persons blod för att avgöra om hen har HIV. Testet har en noggrannhet på över 99 procent, men falska positiva resultat kan förekomma eftersom det söker efter flera olika proteiner – och inte alla dessa är unika för HIV.
Om ett ELISA-test visar positivt resultat görs ett Western Blot-test för att bekräfta svaret. Detta test söker specifikt efter HIV-antikroppar och anses vara mycket exakt.
Det finns två vanligt förekommande tester baserade på saliv. OralQuick-testet letar efter flera proteiner i saliven som kan tyda på HIV, men som även kan produceras vid andra infektioner. Testet går snabbt att genomföra, men resultatet måste alltid bekräftas med ett blodprov. OralSure-testet söker istället efter HIV-specifika markörer. Det tar cirka två veckor att få svar, men testet betraktas som mycket tillförlitligt.
Hemtester består av munsvabbar som används i hemmet, men resultaten bör alltid verifieras av sjukvårdspersonal. Hemtestning är den minst tillförlitliga formen av HIV-testning, eftersom risken för användarfel eller oavsiktlig kontaminering av provet är större.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online