Humant immunbristvirus, eller HIV, är ett virus som angriper immunförsvaret. Det slutliga stadiet av HIV-infektion kallas förvärvat immunbristsyndrom (AIDS) – ett tillstånd då kroppen inte längre kan bekämpa infektioner och antalet T-celler är mycket lågt. Idag finns det ingen bot mot HIV eller AIDS, men patienter som upptäcker viruset i ett tidigt skede kan få behandlingar som förlänger livet, ofta med många år. Eftersom tidig upptäckt är avgörande och sjukdomen är mycket smittsam är det ett klokt val att testa sig för HIV.
De mest tillförlitliga testerna för HIV görs med hjälp av blod. Blodprov för HIV finns i flera olika former, och ett av de vanligaste är enzymimmunoanalysen, även kallad ELISA-test. Detta test använder personens serum, som späds ut och därefter appliceras på en platta innehållande HIV-antigener. Om HIV finns i serumet binder det till antigenerna. Plattan tvättas sedan, varefter ett sekundärt antikroppspår som är kemiskt kopplat till ett enzym tillsätts, följt av ännu en tvätt. Slutligen tillsätts ett substrat för enzymet, vilket ger en färgändring som gör det möjligt för laboratoriepersonalen att avläsa resultatet. Resultaten tar flera dagar att få fram, men testet är mycket träffsäkert.
Orala tester använder munvätska för att påvisa förekomsten av HIV-antikroppar. Förfarandet liknar det vid ELISA-testet. Om ett positivt resultat erhålls under testningen följs det orala testet upp med ett Western blot-test på samma munvätskeprov. Positiva resultat på båda testen krävs för en bekräftad diagnos. Precis som blodprov kan orala tester ta flera dagar innan resultatet är klart, särskilt om ett kompletterande Western blot-test behövs.
Snabbtester är en relativt ny utveckling inom HIV-testning. Till skillnad från ELISA-tester kan resultatet avläsas inom cirka 20 minuter. Flera typer av snabbtester har godkänts för bruk i USA. Snabbtestet kan använda antingen blod eller munvätska. Enligt CDC har snabbtesterna ungefär samma noggrannhet som ett ELISA-test, men liksom alla andra tester måste ett positivt resultat följas upp med ytterligare testning för att bekräfta diagnosen.
RNA-tester används för tidig diagnos av HIV, i situationer där antikroppar mot viruset ännu inte hunnit bildas. Testet letar istället efter HIV-virusets nukleinsyra i blodprovet. Nukleinsyran kan påvisas långt innan kroppen hinner producera antikroppar, vilket är anledningen till att detta test används för tidig upptäckt. Även ett positivt RNA-testresultat måste dock följas upp med kompletterande testning för att ställa en säker diagnos.
Hemtesting är ytterligare en relativt ny metod inom HIV-testning. Den gör det möjligt för patienten att själv ta ett blodprov och skicka det till ett laboratorium för analys. För närvarande är endast ett heminsamlingssats godkänt av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA: Home Access HIV-1 Test System. Satsen innehåller ett sterilt verktyg för att sticka fingret och samla ett blodprov, som placeras på ett specialbehandlat kort och sänds till laboratoriet. När resultaten är klara kan patienten ringa laboratoriet. Varje patient tilldelas en kodnummer, vilket gör att resultaten förblir anonyma. Ett positivt resultat vid hemtesting ska alltid följas upp med ytterligare provtagning hos en legitimerad vårdpersonal.
Oavsett vilken testmetod som används gäller samma grundregel: ett positivt första resultat måste alltid bekräftas genom uppföljande testning. Om du misstänker att du kan ha utsatts för smitta, kontakta din vårdcentral eller en sexualmottagning för rådgivning och provtagning. Ju tidigare en HIV-infektion upptäcks, desto bättre blir möjligheterna till effektiv behandling och ett långt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online