PEP (postexpositionsprofylax) är ett behandlingsprogram som används för att förebygga hiv-infektion efter en möjlig exponering för viruset. Programmet utformades ursprungligen för vårdpersonal som oavsiktligt kunde ha utsatts för smitta i sitt arbete, men är idag tillgängligt även för andra personer – förutsatt att de uppfyller vissa riktlinjer.
För att avgöra om behandlingen alls behövs genomförs ett hiv-test när någon misstänker att hen har blivit utsatt för smitta. Ett snabbtest kan användas och ger svar inom ungefär en timme, vilket gör att en eventuell behandling kan påbörjas snabbt.
För att behandlingen ska vara effektiv får det inte ha gått mer än 72 timmar sedan exponeringen skedde. Har det passerat längre tid finns det stor risk att behandlingen inte längre verkar som den ska. Ju tidigare behandlingen startas, desto bättre är chansen att viruset hindras från att etablera sig i kroppen.
För att kunna bedöma den maximala risken krävs i möjligaste mån en intervju med den person som redan har en hiv-diagnos. På så sätt kan man ta reda på vilken medicinering personen står under och hur dennes virussituation ser ut, vilket påverkar vilken risk exponeringen faktiskt innebar.
Innan behandlingen ges görs en bakgrundsgranskning av den person som behöver vård. Granskningen används bland annat för att bedöma om personen riskerar att utsätta sig för smitta upprepade gånger – i sådana fall kan rådgivning eller stödinsatser behövas utöver själva behandlingen.
Behandlingens utformning varierar beroende på hur riskfylld situationen bedöms vara, men den består vanligen av flera olika tabletter som tas två till tre gånger per dag under 30 dagar. Det är viktigt att hela kuren fullföljs, även om biverkningar uppstår, för att behandlingen ska ge bästa möjliga skydd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online