HIV-behandlingen år 2009 ser mycket annorlunda ut än den gjorde för bara fem eller tio år sedan. Även om vi fortfarande inte är närmare ett botemedel mot aids har förändringar i patientbehandlingen och nya läkemedel bokstavligen gett nytt liv åt hoppet för de smittade. De nya medicinerna är kraftfullare, kan tas mer sällan och ger dessutom färre biverkningar än tidigare preparat. Samtidigt är det viktigt att smittade patienter tar sina behandlingsalternativ på allvar – många bär på viruset i upp till tio år utan medicinering utan att utveckla några symtom.
Personer som har smittats av hiv behöver rådfråga sin läkare för att ta reda på vilka mediciner, om några, som passar dem bäst. Läkaren gör denna bedömning utifrån blodprover som visar två saker. Dels visar provet patientens virusmängd, det vill säga hur mycket virus som finns i blodet. Dels visar testet antalet T-celler, som är ett mått på hur immunförsvaret fungerar. Utifrån dessa resultat framträder en tydligare bild av patientens behov av behandling.
I USA finns särskilda riktlinjer som läkare ska följa för att behandla hiv på så effektivt sätt som möjligt. Det innebär bland annat att patienten sätts in på ett behandlingsschema med läkemedel som ofta inkluderar Reyataz, Lexiva eller Kaletra, ofta i kombination med en förstärkare (booster) som Sustiva. Flera läkemedel och kombinationer finns idag på listan över preparat som "rekommenderas inte", antingen på grund av forskningsresultat eller för att bättre alternativ har utvecklats sedan läkemedlet först började användas.
HIV-behandlingen under 2000-talet får mycket av sin effekt och kraft från kombinationer av läkemedel som är avsedda att samverka för att ge bästa möjliga resultat. En patient som påbörjar läkemedelsbehandling får till exempel ofta en kombination av två NRTI-preparat och en proteashämmare. Vissa av dessa läkemedel har numera slagits samman till en enda tablett, vilket minskar biverkningarna och gör behandlingen lättare för patienten att hantera.
Läkare som behandlar hiv ser på patientens behandlingsbehov utifrån begreppen förstahandsbehandling och andrahandsbehandling. Detta sätt att tänka är nödvändigt på grund av hiv-virusets natur och dess förmåga att mutera och utveckla resistens mot aktuella mediciner. Läkaren fortsätter att följa upp blodproverna, och om det visar sig att medicinerna inte längre verkar byter hon till en ny kombination av läkemedel i hopp om att behandlingen ska fortsätta fungera.
Antiretroviral behandling (ARV) är det givna valet när det gäller att behandla barn med hiv. Dessa läkemedel hjälper till att minska förekomsten av sjukdom och till och med dödsfall hos barn med viruset, precis som hos vuxna. Det finns många framgångshistorier från områden med hög hiv-smitta, som Brasilien och Kenya, där barn som fick fullständig ARV-behandling uppvisade betydligt bättre överlevnadstal än genomsnittet.
HIV-behandlingen har utvecklats avsevärt genom åren, och dagens riktlinjer skiljer sig från dem som gällde 2009. Det är därför alltid viktigt att rådfråga en läkare eller en infektionsklinik för aktuell information om vilka behandlingsalternativ som passar just din situation bäst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online