Enzymkopplad immunosorbentanalys (ELISA) är en hörnsten i HIV-screeningen världen över. Testet påvisar antikroppar mot HIV-1 och HIV-2 i serum eller plasma, vilket gör det möjligt för vårdpersonal att identifiera en eventuell infektion i ett tidigt skede.
1. Antigenbeläggning – Mikrotiterplattor är förbehandlade med rekombinanta HIV-proteiner (till exempel gp120 och gp41). Dessa antigener efterliknar viruset och fångar upp eventuella HIV-antikroppar som finns i provet.
2. Tillsats av prov – Utspätt patientserum eller plasma tillsätts i brunnarna. Om HIV-antikroppar finns i provet binder de till de belagda antigenerna och bildar antigen-antikroppskomplex.
3. Tvättning – Obundet material tvättas bort, så att endast de specifika komplexen blir kvar på plattan.
4. Sekundärantikropp – En enzymkonjugerad sekundärantikropp (oftast horseredishperoxidas, HRP) binder till de fångade HIV-antikropparna.
5. Substratreaktion – Ett kromogent eller fluorescerande substrat tillsätts. HRP katalyserar en färgändring som kan mätas med en ELISA-läsare.
6. Resultattolkning – Den optiska densiteten (OD) eller fluorescensintensiteten jämförs med ett fördefinierat tröskelvärde. Värden över gränsvärdet indikerar ett positivt resultat, vilket tyder på att personen har exponerats för HIV.
ELISA är en uppskattad metod tack vare sin enkelhet, höga känslighet och goda kostnadseffektivitet. Ett positivt ELISA-resultat betraktas dock endast som ett screeningresultat. För att utesluta falskt positiva svar och fastställa en säker diagnos rekommenderas alltid bekräftande tester, exempelvis Western blot eller nukleinsyraförstärkningstester såsom mätning av virallast.
För detaljerade testalgoritmer och aktuella rekommendationer kan du läsa CDC:s riktlinjer för HIV-testning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online