Tuberkulos (TB) är en av världens allvarligaste dödliga infektionssjukdomar. Varje år dör cirka två miljoner människor i sjukdomen globalt, och ungefär en tredjedel av världens befolkning beräknas vara smittad – även om de flesta infektioner är latenta och därmed inte kan smitta vidare. På senare år har dessutom fall av antibiotikaresistent tuberkulos blivit allt vanligare. Inför denna svåra utmaning måste läkare ibland ta till kirurgi för att kunna hjälpa sina patienter. En sådan kirurgisk åtgärd kallas pneumonektomi – kirurgisk borttagning av en hel lunga.
De flesta tuberkulosinfektioner är latenta, vilket innebär att bäraren inte uppvisar några symtom och att infektionen inte kan smitta. Cirka 5 till 10 procent av personerna med latent tuberkulos utvecklar dock så småningom den aktiva formen av sjukdomen. Vanligtvis behandlas tuberkulos med antibiotika som izoniazid och rifampicin.
Tyvärr är ett växande antal infektioner, så kallad MDR-TB, resistenta mot dessa preparat. Läkarna har andrahandsläkemedel att tillgå, men vissa tuberkulosbakterier har även utvecklat resistens mot dessa. Dessa extremt resistenta fall benämns XDR-TB (extensivt läkemedelsresistent tuberkulos) och utgör ett växande hot mot folkhälsan i många länder runt om i världen. Även om kunskapen om XDR-TB:s verkliga utbredning fortfarande är begränsad, är det känt att så många som 45 länder fram till 2008 hade bekräftade fall – USA inkluderat.
Kirurgisk borttagning av en lunga kallas pneumonektomi. Det är ett stort ingrepp som medför risk för flera livshotande komplikationer, bland annat blodproppar i den kvarvarande lungan, infektioner och organsvikt. Pneumonektomi utförs idag oftast på patienter med lungcancer, men den första pneumonektomin genomförd 1895 gjordes faktiskt för att behandla en patient med tuberkulos och emfysem. Vid fall där patienten är smittad av XDR-TB kan läkare ibland tvingas att ta bort en hel lunga för att rädda patientens liv.
Vanligtvis kombinerar läkarna fyra olika läkemedel för att behandla XDR-TB, och behandlingstiden uppgår till ett och ett halvt år eller längre. Behandlingen garanterar dock inte överlevnad: ibland kvarstår infektionshärdar även efter långvarig läkemedelsbehandling, eller så kan sjukdomen ha orsakat bestående lungskador. Läkarna måste då ofta överväga kirurgi, trots de betydande risker som är förknippade med pneumonektomi och andra kirurgiska ingrepp.
Flera publicerade studier har dokumenterat resultaten av pneumonektomi och andra kirurgiska ingrepp hos tuberkulospatienter. En artikel i Chinese Medical Journal från 2010 redovisade exempelvis en sjukhusdödlighet på 12,8 procent bland 47 pneumonektomier som utförts för att behandla tuberkulos och andra inflammatoriska lungsjukdomar.
En annan artikel i Journal of Thoracic and Cardiovascular Surgery från 2007 redovisade resultatet för 23 patienter som opererats (med antingen pneumonektomi eller partiell lungresektion) på grund av tuberkulos eller komplikationer av sjukdomen. Där var sjukhusdödligheten 4,3 procent, men även här inträffade flera fall av allvarliga komplikationer. Det bör dessutom understrykas att XDR-TB generellt är förknippad med en betydligt högre dödlighet än MDR-TB.
Kirurgi användes tidigare regelbundet för att behandla tuberkulos under tidigt 1900-tal, men i takt med att antibiotikan introducerades på 1940-talet hamnade operationsmetoderna i skymundan. Att kirurgin nu åter får en roll i tuberkulosvården innebär i praktiken en återgång till tiden före antibiotikaepoken – och illustrerar på ett talande sätt hur långt tuberkelbakterien har lyckats utveckla antibiotikaresistens. Att hejda detta snabbt växande hot kommer att bli en av de största utmaningarna för både folkhälsomyndigheter och läkemedelsindustrin under de kommande åren.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online