Clostridium tetani är den stavformade bakterie som orsakar stelkramp hos människor. Bakterien förekommer allmänt i jord och i avföring från djur. Även om endast cirka 50 fall av stelkramp rapporteras i USA varje år, är sjukdomen fortfarande en betydande dödsorsak i många andra delar av världen.
Laboratorietester är i allmänhet ineffektiva när det gäller att påvisa infektion med Clostridium tetani. Därför ställer läkare oftast diagnosen stelkramp genom att identifiera typiska symtom samt de omständigheter som ledde fram till smittan.
Den vanligaste orsaken till infektion med Clostridium tetani världen över är bristfällig hygien som leder till infektion i navelstubben hos nyfödda barn. I USA orsakas infektionen däremot oftast av kontaminering från jord, gödsel eller rostigt metall.
Frekvent bruk av intravenösa droger ökar risken för stelkramp. Även personer med öppna sår – exempelvis brännskador, djurbett, bensår, kallbrand eller kirurgiska ärr – löper förhöjd risk att drabbas.
Symtomen spelar en central roll vid diagnostik av stelkramp. Stelhet i käke och nacke, som ofta utvecklas till det klassiska tillståndet käkspärr, är ett tydligt varningstecken. Svårigheter att svälja, smärta vid såret och spasmer i nacke, rygg, buk- och andningsmuskulatur är också vanliga.
Spasmer i andningsmuskulaturen kan blockera luftvägarna och i värsta fall leda till kvävning, vilket gör snabb medicinsk bedömning avgörande.
Mellan den händelse som orsakar infektionen och uppkomsten av första symtomen passerar normalt en latensperiod på fem dagar upp till två veckor. På grund av denna fördröjning väljer de flesta läkare att inleda antimikrobiell behandling och ge immunglobulin förebyggande direkt efter en högriskhändelse.
Därför är patientens sjukdomshistoria – särskilt om det finns en känd situation med risk för kontaminering – det viktigaste underlaget för diagnosen stelkramp.
När infektionen väl har etablerat sig visar sig de första symtomen i huvud och hals, varefter de sprider sig gradvis till resten av kroppen. Ryggspasmer som böjer kroppen bakåt uppstår i vågor, tillsammans med allmän muskelstelhet och störningar i det autonoma nervsystemet.
Vid lokaliserad stelkramp, där en mindre infektion har gett upphov till en låg toxinnivå, kan spasmera begränsas till den kroppsdel som ligger nära infektionsstället. Lämnas sjukdomen obehandlad kan den utvecklas till huvudstelkramp, vilket kan orsaka nervskador, hjärtarytmier och feber.
Enligt Johns Hopkins University är det föredragna läkemedlet vid stelkramp metronidazol i doseringen 7,5 mg/kg kroppsvikt, administrerat intravenöst över sex timmar. Alternativt kan penicillin, erytromycin, tetracyklin, kloramfenikol eller klindamycin användas.
Om toxinet från bakterien ännu inte hunnit binda till kroppens vävnader kan stelkrampsimmunglobulin (TIG) ges för att neutralisera infektionen. Den mest effektiva skyddsåtgärden är dock vaccination mot stelkramp, som bör hållas aktuell genom regelbundna påfyllnadsdoseringar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online