Koccidioidomykos, även känd som dalfeber eller San Joaquin-dalfeber, är en svampinfektion som orsakas av sporer från svampen Coccidioides immitis. Infektionen uppstår när sporerna inandas, varför luftvägarna är den första delen av kroppen som drabbas. Sjukdomen förekommer främst hos personer som bor i Texas, Kalifornien, norra Mexiko, New Mexico samt i Syd- och Centralamerika.
Milda fall av sjukdomen är ovanliga och kräver oftast ingen behandling. Trots detta missdiagnostiseras sjukdomen ofta, eftersom endast lindriga eller måttliga symtom uppstår – och dessa kan ibland dröja i upp till 20 år innan de visar sig.
Det finns flera typer av koccidioidomykos: akut, kronisk pulmonell och disseminerad. Den akuta formen är relativt mild och mycket ovanlig, och drabbar personer i områden där svampen är vanligt förekommande. Den kroniska pulmonella formen är ännu ovanligare och utvecklas efter cirka 20 år, ofta till följd av utebliven behandling på grund av en feldiagnos.
Den disseminerade formen gör att infektionen sprids via blodbanan till ben, lungor, lever, hjärna, hjärnhinnor, ryggmärg, hud och hjärta.
Personer med den kroniska pulmonella formen drabbas oftast av lunginflammation, medan de med den disseminerade formen utvecklar hjärnhinneinflammation (meningit), osteomyelit (beninfektion) och ledinfektioner. Vid lunginflammation kan kroniska pulmonella noduler och/eller hudförändringar uppstå. De leder som oftast drabbas är knälederna.
Ledstelhet, svullnad eller smärta samt artrit är några av de många symtomen på koccidioidomykos. Andra vanliga symtom inkluderar blod i sputumet, bröstsmärta, hosta, feber, huvudvärk och aptitlöshet.
Infektionen orsakas av att sporer från Coccidioides immitis inandas. Sporerna omvandlas till sferuler, vilket leder till frisättning av endosporer. Dessa endosporer ger upphov till pneumonit och inflammation, där den senare orsakar sjukdomens ledrelaterade symtom.
Ledvärken orsakas inte bara av själva infektionen utan också av den osteomyelit som sjukdomen kan ge upphov till. Ledrelaterade problem som artrit, slemsäcksinflammation (bursit) och muskelvärk uppstår dock endast vid de icke-akuta formerna av sjukdomen.
Koccidioidomykos missdiagnostiseras ofta, eftersom den akuta formen inte ger några symtom och övriga former endast ger lindriga eller måttliga besvär. För att bekräfta eller utesluta sjukdomen krävs ett hudtest med Koccidioidin eller Spherulin. Lungröntgen samt sputumprov eller odlingar används för att diagnostisera den kroniska pulmonella formen, medan datortomografi (CT) används för att upptäcka den disseminerade formen.
Akut koccidioidomykos kräver vanligtvis ingen behandling. Om influensaliknande symtom eller feber uppstår är vila i sängen den bästa åtgärden tills symtomen går över. Övriga former av sjukdomen kräver däremot antimykotisk (svampdödande) behandling.
Disseminerad koccidioidomykos behandlas med läkemedel som ketokonazol, flukonazol eller itrakonazol. Flukonazol förskrivs till patienter med lindrig till måttlig kronisk pulmonell koccidioidomykos som har andningssymtom men inte drabbats av meningit. Vid allvarliga fall är amfotericin B standardbehandlingen.
Dessutom kan ben- och ledinfektioner kräva fysioterapi eller arbetsterapi, beroende på vilka nerver som påverkats av sjukdomen. En vanlig behandling mot neuropatisk led- och muskelvärk är transkutan elektrisk nervstimulering (TENS). Denna metod kräver ingen medicinering eftersom stimuleringen sker genom huden.
Personer med nedsatt immunförsvar löper större risk att utveckla den disseminerade formen av sjukdomen. Det gäller bland annat gravida, personer som reser till de sydvästra ökenområdena i USA samt de som lider av hiv/aids eller diabetes.
Om den disseminerade koccidioidomykosen lämnas obehandlad är den oftast dödlig. När meningit uppstår till följd av sjukdomen är den antimykotiska behandlingen troligen livslång, och vid osteomyelit kan det bli nödvändigt att operera bort det infekterade benet för att uppnå bot.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online