Under behandling med provrörsbefruktning (IVF) är kvinnans östrogennivå en avgörande uppgift som läkarna övervakar för att bedöma hur kroppen svarar på medicineringen. Östrogennivån hjälper dessutom läkarna att uppskatta risken för komplikationer. En hög östrogennivå är inte den enda indikatorn på komplikationer, men den utgör en av riskfaktorerna.
Östrogen är det viktigaste reproduktionshormonet hos kvinnor och ansvarar för utvecklingen av de sekundära könskaraktärerna samt regleringen av menstruationscykeln. Hormonet utsöndras av en växande äggblåsa i äggstocken, och östrogennivåerna stiger normalt fram till ungefär tidpunkten för ägglossning. När ägglossningen har skett sjunker nivåerna igen.
Provrörsbefruktning, eller IVF (in vitro-fertilisering), är en form av infertilitetsbehandling där kvinnans äggstockar stimuleras att producera många ägg samtidigt. Äggen tas sedan kirurgiskt ut och kombineras med spermier i laboratoriet. De framgångsrika embryona överförs därefter tillbaka till livmodern några dagar senare.
Stimuleringen av äggstockarna, som kallas kontrollerad ovarial hyperstimulering, är avgörande för en lyckad IVF-cykel. Eftersom så många äggblåsor produceras är det vanligt att östrogennivåerna blir högre än normalt. Läkarna använder kvinnans östrogennivå tillsammans med resultat från andra tester för att avgöra hur hon svarar på medicineringen och för att göra nödvändiga dosjusteringar.
Estradiol, en form av östrogen, mäts med hjälp av rutinmässiga blodprov som bör tas ofta – ibland till och med dagligen – under pågående infertilitetsbehandling.
Varje läkare har sin egen metod för att utvärdera östrogennivåerna, men som tumregel bör nivåerna stiga med cirka 50 procent per dag.
Ett högt östrogenvärde under IVF innebär en ökad risk för ovarialt hyperstimuleringssyndrom (OHSS), en möjlig komplikation vid IVF-behandling. Syndromet uppstår vanligtvis efter administrering av HCG (humant koriongonadotropin), ett hormon som används för att utlösa den slutliga mognaden av äggen. När äggen frigörs, antingen naturligt eller via ingrepp, frisätts stora mängder östrogen, progesteron och cytokiner. Detta gör att kapillärerna blir mer porösa, vilket kan leda till att stora vätskemängder läcker ut ur blodkärlen och samlas i buken eller lungorna.
Att upptäcka syndromet tidigt är ett av de bästa sätten att begränsa effekterna. De första tecknen är oftast kraftig viktökning och uppblåsthet. Rapportera därför alltid sådana symtom till din läkare omgående. Vila under hela stimuleringscykeln och fram till graviditetstestet är också mycket viktigt för att förebygga sjukdomen. Undvik ansträngande träning och tungt städarbete, och tillbringa så mycket tid som möjligt sittande eller liggande i ro.
Ibland ges läkemedel som ganirelixacetat, kabergolin eller Parlodel i förebyggande syfte för att minska risken för OHSS. Observera dock att dessa läkemedel inte är godkända specifikt för detta ändamål, och att alla läkare inte väljer att använda dem. Diskutera alltid med din läkare om du har frågor eller funderingar.
Syndromet klassificeras som lätt, måttligt eller svårt utifrån vissa kliniska markörer. Vid de flesta lätta till måttliga fall består behandlingen av vila och noggrann övervakning av tecken på uttorkning eller andra komplikationer. Utvecklas syndromet till sin svåra form kan vård på sjukhus krävas, med intravenös vätsketillförsel eller medicinering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online