Att ultraljudet visar två fosterblåsor fastän bara ett barn föds kan kännas förvirrande för blivande föräldrar. Förklaringen hänger ofta samman med när det befruktade ägget delade sig under den allra tidigaste delen av graviditeten – eller med att en tvilling tidigt slutat utvecklas och absorberats i kroppen, så kallat ”vanishing twin”.
Monokoriotiska diamniotiska (MCDA) tvillingar – eller i sällsynta fall trillingar – uppstår när två, ibland tre, barn delar på samma moderkaka (monokorioniskt) men ligger i var sin egen fosterblåsa (diamniotiskt). Detta är den vanligaste typen av enäggstvillinggraviditet och upptäcks oftast vid den första ultraljudsundersökningen.
När zygoten delar sig avgör hur många moderkakor och blåsor barnen får. Delar sig ägget tidigt, redan vid dag tre till fyra efter befruktningen, utvecklas tvillingarna med helt separata moderkakor och fosterblåsor – så kallade dikoriotiska diamniotiska (DCDA) tvillingar. Sker delningen senare delar barnen däremot moderkaka, vilket ger en MCDA-graviditet.
Monokoriotiska tvillingar som har tillkommit genom assisterad befruktning verkar löpa ungefär samma risk för komplikationer som spontant uppkomna monokoriotiska tvillingar. MCDA-graviditeter medför dock en högre risk för siamesiska tvillingar och för monoamniotiska tvillingar – barn som delar både moderkaka och fosterblåsa – än vad DCDA-graviditeter gör.
Av alla monokoriotiska graviditeter är cirka 75 procent enäggstvillingar, medan motsvarande andel bland dikoriotiska graviditeter är 25 procent.
Ibland syns två fosterblåsor vid ett tidigt ultraljud, men vid en senare kontroll finns bara ett barn. Det beror oftast på att den ena tvillingen mycket tidigt slutat utvecklas – ett fenomen som kallas vanishing twin-syndromet. Den tomma blåsan försvinner normalt av sig själv och kräver sällan någon behandling. Graviditeten följs därefter som en vanlig ensamgraviditet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online