Skovvis förlöpande multipel skleros (MS) är en kronisk sjukdom som drabbar det centrala nervsystemet. Cirka 85 procent av alla som får en MS-diagnos har den skovvisa formen av sjukdomen. Sjukdomen kännetecknas av perioder med aktiv sjukdom – så kallade skov – och perioder då sjukdomen är i vila, det vill säga remission. I grunden beror sjukdomen på att kroppens immunförsvar skadar myelinskidorna, det skyddande höljet som omger nerverna. Den långsiktiga behandlingen syftar till att minska både frekvensen och svårighetsgraden av skoven.
MS har studerats länge, men det dröjde till 1993 innan de första effektiva behandlingarna godkändes av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. Eftersom sjukdomsförloppet kan vara oförutsägbart måste studierna pågå i flera år för att man ska kunna visa att förbättringar beror på det undersökta läkemedlet och inte på sjukdomens naturliga gång. Det första framgångsrika behandlingsförsöket gällde Betaseron, ett interferon. MS-forskaren William Sibley konstaterade att hans mest spännande dag efter 50 års forskning var den dag då Betaserons effekt visades. Flera andra behandlingar har godkänts sedan dess, och forskningen fortsätter att söka ännu effektivare alternativ.
Behandlingen vid skovvis förlöpande MS kan grovt delas in i tre kategorier: behandling av akuta skov, långvarig sjukdomsmodifierande behandling och symtomlindring. Eftersom mycket av skadan vid den skovvisa formen beror på inflammation är det viktigt att dämpa inflammationen så snabbt som möjligt vid ett akut skov – alltså när nya symtom uppstår och stör vardagen. Behandlingen består vanligtvis av kortison via intravenös droppe och ges under begränsad tid, oftast utan sjukhusvistelse. Patienter kan också få sjukdomsmodifierande läkemedel, till exempel interferoner, som minskar skovenas frekvens och svårighetsgrad. Dessa läkemedel ges som injektioner som patienten tar själv – dagligen, var tredje dag eller varje vecka – löpande över tid. Vid skovvis förlöpande MS återgår inte alltid alla funktioner under en remission. Sådana bestående funktionsnedsättningar behandlas individuellt från fall till fall.
FDA har godkänt sex läkemedel för behandling av skovvis förlöpande MS. Vid diagnos rekommenderas de flesta MS-patienter att påbörja långtidsbehandling med ett av fyra sjukdomsmodifierande läkemedel: Avonex, Betaseron, Copaxone och Rebif. Samtliga ges som injektioner – Copaxone, Betaseron och Rebif sprutas in under huden, i fettlagret strax beneath huden, medan Avonex injiceras i muskeln. Tysabri är en behandling med fler biverkningar som endast rekommenderas för personer som inte haft tillräcklig nytta av de fyra vanligt förskrivna behandlingarna. Novatrone är ett cytostatikum (kemoterapiläkemedel) som används för patienter vars MS försämras trots annan behandling.
Sedan dessa läkemedel introducerades har flera nya behandlingsformer utvecklats, bland annat tabletter som tas peroralt, vilket gett patienter fler valmöjligheter. Inom EU godkänner läkemedel av EMA, och i Sverige ansvarar Läkemedelsverket för godkännanden.
Många MS-patienter kompletterar eller ersätter den traditionella vården med alternativ medicin. Yoga, meditation och fysisk träning studeras för närvarande som behandlingsmetoder vid skovvis förlöpande MS. Vissa patienter följer kostregimer som utesluter livsmedel som antas bidra till inflammation, exempelvis gluten. Vetenskapliga belägg på detta område är till stor del anekdotiska, men eftersom ett gott allmänt välbefinnande i sig är en viktig del av behandlingen uppmuntras patienter ofta att pröva former som passar dem.
Beslut om MS-behandling är inte enkla. Varje behandling har biverkningar som måste vägas in. Är återkommande influensaliknande symtom en acceptabel avvägning mot interferonernas positiva långtidseffekter? Är dagliga injektioner en realistisk behandlingsform? Av dessa och andra skäl väljer vissa patienter med liten eller ingen synlig sjukdomsaktivitet att avstå från sjukdomsmodifierande läkemedel, eftersom nyttan inte är omedelbart tydlig. Tyvärr är sjukdomsaktiviteten inte alltid synlig – patienter utan symtom kan ändå ha nya skador (lesioner) i hjärnan eller ryggmärgen. Tidig behandling är nödvändig för att förebygga framtida funktionsnedsättning, och ju tidigare den påbörjas, desto bättre.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online