Enligt den amerikanska myndigheten National Institute on Drug Abuse (NIDA) har behandling av drogberoende tre huvudsakliga mål: att patienten upphör helt med droganvändning, att hen lyckas upprätthålla en drogfri livsstil på lång sikt, samt att hen återintegreras i samhället som en produktiv medlem av arbetslivet och familjen.
Beroendets komplexa karaktär gör att en framgångsrik behandling behöver kombinera flera olika insatser, var och en riktad mot de specifika problem som beroendet orsakar. Det finns alltså ingen enskild metod som fungerar för alla, men rehabiliteringsprogram innehåller vanligtvis tre grundpelare: beteendemodifikation, läkemedelsbehandling och psykosocialt stöd.
Läkemedel spelar en viktig roll för att minska eller helt eliminera abstinensbesvär under avgiftningsfasen. Vid opioidberoende används bland annat metadon och buprenorfin, vilka lindrar det starka begäret efter droger samt det fysiska obehag som följer med utträngning.
För nikotinberoende har receptbelagda preparat som bupropion och vareniklin blivit ett välkomnande tillskott till traditionell nikotinersättning, exempelvis nikotinplåster, tuggummi och sugtabletter. Dessa medel minskar både suget och abstinensbesvären i samband med rökstopp.
Inom alkoholvården blockerar naltrexon alkoholens belönande effekter i hjärnan och dämpar därmed drickbegäret. För personer med svår alkoholberoende kan akamprosat dessutom användas för att lindra långvariga abstinenssymtom som sömnlöshet, ångest och irritabilitet.
Vid ambulant beteendebehandling besöker patienten regelbundet en mottagning eller annan mötesplats, samtidigt som hen kan bo hemma och i många fall fortsätta arbeta eller studera. De flesta program erbjuder antingen grupp- eller individuell rådgivning, och vissa specialiserar sig på specifika tekniker för beteendeförändring.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) stärker patientens förmåga att hantera vardagen utan droger, samtidigt som hen lär sig känna igen och undvika situationer som ökar risken för återfall. Multidimensionell familjeterapi, som är utformad för unga missbrukare, fokuserar på ungdomens drogvanor och familjens centrala roll för ett bestående drogfritt liv. Motiverande samtal (MI) utgår från patientens egen vilja att förändras och stärker motivationen att påbörja och fullfölja behandling.
Slutenvård eller boendebaserade program har visat sig särskilt effektiva för personer med mer uttalade missbruksproblem. Så kallade terapeutiska gemenskaper, som består av både tillfrisknande deltagare och utbildad personal, erbjuder ett högt strukturerat behandlingsupplägg där kollektivet aktivt påverkar patientens attityder, beteenden och syn på droger.
En vistelse pågår oftast i minst sex till tolv månader. Genom gemensamma mål om nykterhet förstärks den drogfria livsstilen, och patientens sociala kompetenser utvecklas successivt genom det dagliga umgänget med gruppen.
Återfall är ett ständigt hot under tillfrisknandet, och därför är löpande uppföljning en avgörande del av behandlingen. Regelbundna drogtester fungerar dels som ett incitament för patienten att hålla sig drogfri, dels som ett tidigt varningssystem: upptäcks ett återfall kan personalen snabbt ompröva och anpassa behandlingsplanen för bättre resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online